Världens mest radioaktiva byggarbetsplats - bara tio mil från fotbolls-EM

Bara tio mil från Ukrainas huvudstad Kiev, där Sverige spelat sina matcher i det pågående fotbolls-EM, ligger Tjernobyl. I april 1986 inträffade flera kraftiga explosioner i reaktor fyra. Reaktorn brann under tio dagar. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl är den största i historien, och än i dag lider Ukraina av sviterna från det radioaktiva utsläppet – och minnena från katastrofen.

Ingenjören Sergej Paskevitsj kan ännu minnas när han som ung såg militärhelikoptrarna på väg för att släcka reaktorbranden i Tjernobyl en aprildag i 1986. De kom flygande över Kirovograds himmel i det centrala Ukraina.

– Jag fick en känsla av att något allvarligt hade hänt. Helikoptrarna flög norrut.  Jag hade aldrig sett ett så massivt militärt uppdrag, vare sig förr eller senare, berättar Paskevitsj om barndomsminnet.

Många år senare fick han veta att det var de piloter och helikoptrar som deltog i släckningsarbetet och inkapslingen av den ödeslagda reaktorn han sett.  Datumet var den 26. april 1986. Paskevitsj, och tusentals andra ukrainare, har sedan levt hela sitt liv i skuggan av det som skedde i reaktor 4 den ödestyngda dagen.

För Sergej Paskevitsj blev det ett yrkesvägval. I dag arbetar han själv på kraftverket i Tjernobyl. Han blev anställd som strålningsexpert 1995. Fem år senere blev verket nedlagt, men det tar 14 år bara att stänga ned produktionen och 30 år att avveckla hela verket. Det finns därför fortfarande 3.500 anställda på Tjernobyl, och de närmaste åren blir de ännu fler vid kraftverket när den nya hi-tech betonghangaren ”Arken” skall byggas runt reaktor fyra, olycksreaktorn. Det förberedande arbetet inleddes förra året och Paskevitsj är bland dem som har varit med i planeringen. Det formella namnet på byggprojektet är "New Safe Confinement".

Arken skall täcka den byggnad som redan stoppar strålningen. Den har namnet ”The Shelter” men kallas populärt för ”sarkofagen”. Byggnaden uppfördes 1986/87 men uppvisar redan tecken på sprickbildning. Den nya "Arken" ska hålla i hundra år, men kommer att ta minst fem år att bygga. Färdig kommer byggnaden att vara 108 meter hög, 257 meter bred och 150 meter lång.

– New Safe Confinement kommer att säkra miljön mot radioaktiva ämnen om "sarkofagen" skulle misslyckas, förklarar Paskevitsj.

Arken kommer att gå 25 meter ned i marken för att förhindra radioaktivitet att sippra ut och skall kunna skydda mot läckage i 100 år.  

Uppförandet blir ett av tidernas mest utmanande byggprojekt - och farligaste för de involverade. Det är nämligen fortfarande mycket hög strålning runt den ödelagda reaktorn. Det mesta av byggarbetet  måste göras 180 meter väster om  sarkofagen.

Men hur fraktar man ett färdigt bygge?

– Frakten på 180 meter skall göras med teknik från brobyggande. Stålvajrar kommer att dra arken längs rälsen. Metoden med stålvajrar valdes framför en hydraulisk lösning, eftersom operationen då kan utföras i ett och på mindre än 24 timmar, utan att arbetarna behöver gå intill vid varje ”domkraft”, förklarar Paskevitsj för Byggvärlden.   

Jevgeni Starov är  vice vd for New Safe Confinement-projektet. Han berättar att projektet delas in i tre delar. Huvudentreprenörerna är Novarka, VINCI Construction Grand Projects och Bouygus Travaux Publics. Totalt finns 67 underleverantörer och som mest kommer 2 500 man att arbeta med projektet.

– Första etappen har inneburit förberedelser och grundarbete, förklarar Starov för Byggvärlden. Arbetet har utförts med stor fara för strålning.

Tiotusen kubikmeter radioaktivt avfall har tagits bort bara för att göra grunden klar.  Dessutom krävs byggande innan själva Ark-byggandet: baracker för de arbetande, läkarbaracker, varuhus, en väg, järnväg att frakta materialet på, en kraftledning och lyftkranar.  

– Under förarbetet avlägsnas 54 000 kvadratmeter radioaktivt avfall, förklarar Starov.

För närvarande är totalt 1600 personer sysselsatta i projektet , varav 260 är  ingenjörer, planerare och projektförvaltare. Nästa år ökar staben till 2500.  Första etappen beräknas vara avslutad i april i år. Då påbörjas byggandet av själva Arken.

Arken är mer än ett vanligt betongblock. Byggnaden inkluderar ett flertal hi-tech-lösninger, som integrerade system för strålningskontroll, seismisk kontroll och ett ventilationssystem.

På grund av den ovanliga storleken kommer Arken att byggas i två stora delar, en östlig och en västlig. Så mycket som möjligt av varje del förhandsfabriceras, men måste monteras inom det område som utsätts för strålningsrisken.

– Få andra byggprojekt är jämförbara, säger Starov.

– Det är bara arenor som kommer i närheten vad gäller storlek.  

Han nämner OS-stadion i Istanbuloch Beijing och någon flygplatshangar som exempel.

– Den byggnad i hela världen som kommer närmast är nog "Tropical Island", norr om Berlin, säger han.

"Tropical Island" är en hangar som byggdes för ett luftskepp som aldrig blev byggt.  

– Men hangaren utformades inte för att stå i hundra år, och uppfördes heller inte i en radioaktiv högriskson. Det gör byggandet av Arken annorlunda mot allt annat, menar Starov.

Spesialister på metallkonstruktion är involverade som underleverantörer. Två av dessa är  Jaillet&Rouby och Shimanovski-institutet.

– Konstruktionen vi bygger måste tåla force majour i hundra år, inkluderande tornados, storm, temperaturökningar och andra händelser. Annars är det ett klassiskt byggprojekt, förutom att vi måste göra helt speciella materialval som ger lång livstid, avslutar Starov.

Konstruktionen utformades av brittiska arkitekter i början av 2000-talet, då Ukraina utlyste en internationell arkitekttävling för en byggnad som kunde säkra sarkofagen som uppfördes under sovjettiden.  Men själva tanken på en ny inkapsling har funnits sedan tidigt 1990-tal. Planen för "implementation of measures at The Shelter”utvecklades av EU, USA och Ukraina i samarbete 1992 och var tema på ett G7-möte 1997.

EftersomUkraina är ett fattigt land har det varit underförstått att Tjernobyl behöver pengar utifrån för att kunna säkras. På grund av den höga strålning som skulle kunna läcka ut har många länder i Europa närmast haft ett egenintresse av att bidra till detta. 

På en internationell givarkonferens i fjol blev det bestämt att bidra med 780 miljoner dollar i Ark-projektet. USA och EU är de största bidragsgivarna.  

Riskerna är många.

– Därför är det en strikt kontroll för att säkerställa att alla regler följs. Erfarenheterna av sarkofagen visar på behovet av kontinuerlig videoövervakning, säger Starov.

Paskevitsj däremot försöker mildra riskerna.   

– Den enda faran är att de omgivande områdena har förorenats med radioaktiva ämnen sedan 1986. Därför måste vi som jobbar här vidta vissa försiktighetsåtgärder för att undvika oönskad strålning. Följer man reglerna är det inte en farlig plats, vidhåller han.

– Det finns inga hälsorisker med att arbeta på anläggningen. Vi har en dosimeter i bröstfickan, som ständigt övervakar strålningsnivåer. Jag måste byta alla mina kläder när jag lämnar arbetet och ta tåget från kraftverkets egen pendeltågstation. Innan jag går ut måste jag igenom tre säkerhetskontroller, säger Paskevitsj, som anser kontrollerna tillfredsställande.

På grund av dessa och andra åtgärder, samt dyra material blir projektet dyrt.

– Kostnaderna beror på att projektet är så unikt, att det kommer att pågå så länge, en dyr process för att ta bort radioaktivt avfall och närhet till högriskområde samt utgifter för att minimera strålningsrisken för personalen, enligt projektledaren.
Projektet beräknas vara färdigställt till 2015.