Är det verkligheten eller verklighetsförankringen som är problemet?

 
Är det verkligheten eller verklighetsförankringen som är problemet?Catharina von Scheele. Foto: AG Advokat När jag var 4-5 år hade jag en tydlig bild om min framtida karriär, allt jag behövde var en elefant så skulle resten lösa sig.
Jag skulle nämligen kombinera tre yrken – brevbärare, brandman och cirkusartist – och det var elefanten som var den gemensamma nämnaren. Planen var att jag skulle rida på elefanten och dela ut post, om det började brinna någonstans kunde elefanten släcka elden med snabeln och på kvällarna skulle vi uppträda tillsammans på cirkus. Ni hör ju, en noga genomtänkt plan men kanske inte så väl förankrad i verkligheten.

Föga förvånande fick jag aldrig någon elefant och ingen av de planerade yrkesvägarna blev verklighet. Istället för den kreativa livsstil jag hade drömt om läste jag en utbildning som man kan fråga sig om den inte är lite väl teoretiskt utformad. Hur som helst, utbildningen blev klar och jag började så småningom arbeta på advokatbyrå.
Jag fick som jag ville och skulle jobba med tvister. Skipa rättvisa och ge byggbranschens bluffmakare på nöten kan man ju tro. Men riktigt så dramatisk är nog inte verkligheten om jag ska vara helt ärlig. Genom åren har en stor del av min tid gått åt till att knäcka juridiska tankenötter där vare sig den ena eller andra parten är någon bluffmakare. Och att ”skipa rättvisa” har snarare handlat om att antingen hitta oantastliga argument eller den gyllene medelvägen som får parterna att släppa stridsyxan och istället jobba vidare - ibland mot ett gemensamt mål men i vart fall utom räckhåll för domstolarnas långa armar och manande pekfingrar.

Lite för ofta får jag dock höra uttalanden som liknar den gamla klyschan ”det var bättre förr”. Klienter vittnar med jämna mellanrum om hur branschen hårdnar och det utrymme för handskakningar och överenskommelser på arbetsplatsen som tidigare fanns försvinner allt mer. Istället blir avtalen hårdare, invändningarna lurigare och de fina ord som växlades när man en gång diskuterade samarbete och framtidsplaner är som bortflugna.

Att minnet tenderar att förändras över tid är det nog få som säger emot. Likaså att deltagare i en diskussion kan ha helt olika uppfattning om vad som egentligen sades, eller vad man kom överens om. Men döm om min förvåning när det ganska snart efter att jag börjat lyfta på locken till de mer intensivt bubblande tvisterna började gå upp för mig att det även finns vuxna människor som lever och agerar med en verklighetsförankring motsvarande den som fanns hos mitt 5-åriga jag.
Bland de ärenden som hamnar på mitt bord finns exempel där man förlorat både skrupler och samvete. Parter som envist förnekar existensen av ÄTA-beställningar och hinderaviseringar om de inte levererats med springare på brevrulle försluten med ombudens särskilda sigill.

Man skulle ju kunna tro att utvecklingen av världen i stort och tekniken i synnerhet skulle leda till att det skulle blir lättare att på ett smidigt sätt konstatera (och dokumentera) vad som sagts och gjorts i olika situationer. Men ibland undrar jag om inte just utvecklingen och det ständigt ökande antalet möjligheter är det som gör att parter i allt större omfattning låser sina positioner och gräver ner sig i skyttegravarna långt innan bläcket på kontraktet ens hunnit torka.

Kanske är det här bara betraktelser från en processjurists perspektiv. Kanske är de berättelser jag får höra om ”hur det var förr” egentligen bara romantiserade bilder av en svunnen tid som dröjer sig kvar och gör sig påminda när vardagen är som gråast och projekten går som trögast. Men kanske finns det även ett visst mått av aktörer på marknaden som drivs av krafter som inte fanns tidigare och som helt enkelt lever i en del av världen där det är helt rimligt att förvänta sig att en elefant ska komma spatserande och på något magiskt vis få alla livets pusselbitar att passa ihop.

Catharina von Scheele
Advokat
AG Advokatbyrå

Taggar

Juristkrönikan

 

Lediga jobb

Visa alla lediga jobb