Gästbloggen
 

"En skyskrapa är som ett eget litet samhälle"

”Många har inte råd att bo här längre utan flyttar till något billigare”, sa vaktmästaren när han hjälpte till med flyttlasset i hissen upp.Hissen liksom bara fortsatte och fortsatte och man svalde och tänkte att, hm, ska vi bo här uppe?Vi klev till slut ut och in i det ...

+ Read more

”Många har inte råd att bo här längre utan flyttar till något billigare”, sa vaktmästaren när han hjälpte till med flyttlasset i hissen upp.

Hissen liksom bara fortsatte och fortsatte och man svalde och tänkte att, hm, ska vi bo här uppe?

Vi klev till slut ut och in i det som skulle bli vårt hem det närmaste året. Trettiotre våningar upp mitt på Manhattan i New York.

Det var, hur ska man säga, högt.

Väldigt högt.

Inte minst för någon som växt upp i en enplanare i en liten by i Hälsingland som heter Färila. På lite försiktiga ben gick vi in. Ja, sonen gick inte alls. Han satt i barnvagn. Den placerades mitt i rummet och sakta närmade vi oss fönstret.

Herrejävlar!

”Tur det inte går att öppna”, sa en av oss och tänkte på den sommarens stora hitlåt, Tears from Heaven, som Eric Clapton skrivit till minne av hans son som fallit från 54:e våningen och dött…

”This is how you open the window”, sa vaktmästaren nästa sekund och drog upp fönstret fullt och lutade sig ut medan han släppte in avgaser från bilköerna på Third Avenue.

Själv kastade man sig in mot mitten av rummet och greppade barnvagnen som bara en enplanspappa kan göra 33 våningar upp. Inte för att sonen kunde gå men ändå.

Dagen efter hade vaktmästaren förvånat fått montera galler och krokar för fönstren och vi vågade börja bo.

Det är en märklig känsla att bo i en skyskrapa. Det är som ett eget litet samhälle. I vår bodde fler människor än i mitt gamla Färila. Fast på höjden. Något centrum som korvkiosken finns inte utan mötesplatsen är hissen.

Det var hon som klev av på fjortonde, han med hundarna på sextonde, barnfamiljen på tjugoandra och så vidare. Man lärde sig snabbt. Det var ’nice weather today’ hit och ’rainy today’ dit. Såg man tjatiga damen på tjugosjätte kliva in låtsades man få telefon och väntade på nästa hiss.

När någon hiss var avstängd blev det kö. Inget retade samhället Skyskrapan mer.

En gång var alla hissar trasiga. Något elfel. Då reagerade samhället Skyskrapan som när väg 84 genom Färila en gång var avstängd. Kaos. Panik. Äldre tog sig inte ner från sina lägenheter och ännu mindre upp för trappan som gick som en nödgång i mitten av huset.

Jag säger bara: 33 våningar med barn och barnvagn utan hiss kräver sin man.

Eller rättare sagt kvinna. Jag jobbade ju sent den dagen…

Dörrvakterna såg allt och vaktmästarna visste allt. Man måste med ojämna mellanrum visa dem sin tacksamhet. Helst med dollar i ett kuvert. Vid jul hade de en lista där de prickade av vilka som hade gett dem ett extra tjockt julkuvert.

Säg så här: den som missade det hade nog svårt att få kranen lagad närmaste året.

Det här var innan 11 september 2001 så att någon skulle flyga in i vår tvårummare fanns inte ens i tankevärlden. Däremot hade man förstås sett filmen Skyskrapan brinner. Det hade alla som bodde där. Så när den första höjdskräcken som nyinflyttad lagt sig var det brand man oroade sig för. Nödgången, alltså trappen i mitten av huset, sköttes noga.

När vi flyttade därifrån sa vaktmästaren samma sak som när vi flyttade in:

”Många har inte råd att bo här längre utan flyttar. Tiderna är ju sämre.”

”Jag förstår. Flyttar de ut på landet eller?”

”Nej, nej. Ingen vill väl lämna huset frivilligt? De flyttar förstås ner några våningar. Två procent lägre hyra per våning.”

 

Ola Liljedahl

 

 

- Read less

Presentation

Här publiceras inlägg från gästskribenter som ger sin syn på branschen.

Taggar