Ett handslag säger inte allt

 
Ett handslag säger inte alltJag pratade med en barndomskompis som jobbar med markentreprenad nyligen. Han jobbar tillsammans med sin pappa i ett mindre familjeägt bolag. Han berättade att hans pappa nyligen skrivit under sitt andra entreprenadkontrakt någonsin. Sitt andra kontrakt på drygt 30 år i branschen.

Det är vid sådana konversationer som jag inser vilken fullblodsjurist jag har blivit. Att jag kanske inte är så ”låt gå” som jag varit, eller som jag hade kunna bli om jag valt en annan yrkesväg. Jag känner min väns pappa och vet att han är en mycket vänlig och pragmatisk person och jag är medveten om att det i branschen i stor utsträckning räcker med ett handslag. Men som processjurist inom entreprenadrätt är man nog färgad av de tvister som vi hanterar dagligen.

Det finns ju så väldigt mycket man kan tvista om. Och det allra mesta skulle jag säga grundar sig i skilda förväntningar och outtalade sedvänjor som tas för givet att den andra känner till och arbetar efter. Har vi samma bild av hur slutresultatet blir? Hur arbetet ska utföras och när? Hur ska ÄTA-arbetena anmälas? Och vad utgör egentligen ett ÄTA-arbete? Listan kan göras lång.

Jag skulle ändå nu vilja slå ett slag för att prata igenom dessa förväntningar i förväg. Och i den sanna juristanda som jag är en del av skulle jag även vilja slå ett slag för fördelarna med att strukturera upp förväntningar och skyldigheter i avtal. Jag har full förståelse för att goda relationer och samsyn ofta räcker långt. Säkert många gånger hela vägen fram. Men ett handslag säger inte allt.

På kontoret har ett par kollegor valt att sätta upp adventsljusstakar i sina arbetsrum. Detta skedde redan i början av november. Jag fattar, det är mörkt ute, allt ljus är välkommet och ökar mysfaktorn. Vädret hjälper inte humöret. Men visst är det väl ändå alldeles för tidigt att börja välkomna julen i början av november? Till råga på allt ertappade jag min kontorsgranne, ungefär vid samma tid, med att lyssna på ”Jul, jul strålande jul” med Tommy Körberg. En annan kollega nämnde att han ätit julskinksmacka till middag. Galet.

Jag inser att jag låter lite som Grinchen men till skillnad från Grinchen älskar jag faktiskt julen. Min kritik mot det tidiga julpyntandet handlar om att jag känner att julkänslan blir utspädd om firandet börjar för tidigt. Lite som utspädd glögg eller en akustisk version av Wham!:s ”Last Christmas”.

Jag har försökt att påtalat lite försiktigt för mina kollegor att julen får vänta, i vart fall på kontoret, ett par veckor men möts med oförstående. De verkar lyckliga över sina julstakar. Det var uppenbart att det fanns olika syn på när det var lämpligt att börja julfirandet här på kontoret.  Olika förväntningar och sedvänjor. Dock är det helt klart jag som har rätt. Såklart.

Jag vet ju vad jag behöver göra. Jag får helt enkelt ta på mig att till nästa år upprätta en tydlig byråpolicy med julpyntstider. Jag hoppas att vi i framtiden då kan undvika diskussioner kring frågan. Men det får bli nästa år. Nu har jag redan dragits med i julstämningen och nynnar glatt ”Jul, jul strålande jul…” i mörkret på väg till jobbet.

Sverker Eriksson
Biträdande jurist
AG Advokat  

Taggar

Juristkrönikan

 

Lediga jobb

Visa alla lediga jobb