Rekordårens investeringar hade ett tydligt fokus. Den låga bostadsstandarden skulle byggas bort, infrastrukturen och den offentliga servicen byggas ut. Allt inordnat i en tydlig vision - ett nytt samhälle skulle skapas.

Allt blev som bekant inte bra men helheten blev tillräckligt bra för att vi skulle kunna leva på den i femtio år.

Nu börjar det som byggdes då att knaka i fogarna. Systemens kapacitet räcker inte till och bristen på övergripande planering har blivit tydlig. Det genomförs nu ett antal lovvärda, mycket stora projekt, men finns det en tydlig vision för vart investeringarna ska leda? Vilket samhälle är det vi håller på att bygga?

Efter rekordårens investeringar i bostäder och infrastruktur har vi under de senaste decennierna i första hand ägnat oss åt att förvalta det redan byggda. När investeringar gjordes under rekordåren var samhället i en utvecklingsfas och byggherren var ett verktyg i samhällsbyggandet genom att leverera de byggnader och den infrastruktur som skapade vår tids samhälleliga värden.

Under de senaste decennierna har vi befunnit oss i förvaltningsfas. Marknadsreformerna inom stat, kommun och landsting från slutet av 80-talet har inneburit att styrning och planering har delegerats till brukarna. Byggherrens roll har omformats från strategisk lokalförsörjare till att allt mer bli en servicefunktion med uppdrag att bistå dagens brukare och bygga ”på beställning”. Byggherren mäts utifrån sin förmåga att ge avkastning och ha nöjda kunder. Så långt allt väl, efterfrågan styrs av behoven och besluten kan fattas nära brukaren.

De senaste decenniernas utveckling har dock lett till en fragmenterad planering utan helhetssyn med risk för suboptimering. Tids­perspek­tivet har också kortats. Eftersom investeringarna huvudsakligen har handlat om förbättringar av befintliga byggnader har kostnaderna kunnat rymmas inom brukarens driftbudget och skrivas av på kort tid. Mycket talar nu för att vi åter är i en utvecklingsfas. Vi har åter behov att investera stort i infrastruktur, offentlig service och bostäder.

Men vem har idag det långsiktiga perspektivet och ser till helheten för både dagens och kommande generationers behov? Kan politikerna förlita sig på att aktörerna på en fragmenterad marknad lyfter sig över sina egna behov och önskemål och förenas i en gemensam vision för framtiden? Knappast. Dagens decentraliserade styrmodell har inte det perspektivet utan behöver kompletteras med en långsiktig planering. Utan en gemensam vision för framtiden riskerar vi att reproducera gårdagens lösningar.

Debatten behöver utvecklas från att handla om att korta tiderna för planering och byggande, i synnerhet bostads­byggande, till att åter handla om byggandet som en del av samhällsutvecklingen. För att uppnå detta krävs ett ökat fokus på de tidiga planeringsskedena i såväl samhällsbyggandet som i byggprojekten.

Det är i de tidiga planeringsskedena i samhällsbyggandet vi har möjlighet att skapa värden så att dagens byggande även klarar morgondagens behov. Det är här som långsiktiga byggherrar i dialog med politiker och brukare kan pröva nya lösningar för att åstadkomma ett hållbart samhälls­byggande.

Låt oss därför fokusera på vad som ska byggas och varför och inte bara på hur byggandet ska ske. Byggherren har åter en viktig roll som förändringsagent och behöver vara lyhörd och öppen för nya idéer och ha mod att utmana och ifrågasätta invanda mönster och problemformuleringar. Först då kan vi få lösningar som är hållbara även in i framtiden.

Tommy Lenberg
Vd, Byggherrarna

Dagens metoder för att bygga energieffektiva byggnader ger tyvärr så stora osäkerheter att energikraven i byggherrarnas avtal med konsulter och totalentreprenörerer i praktiken inte blir förpliktande att uppfylla.

Byggherrar har idag goda möjligheter med dagens teknik och kompetens att bygga energieffektiva byggnader som både uppfyller och även överträffar dagens myndighetskrav.

Men hur kan en byggherre veta om han får en byggnad som uppfyller de energikrav han ställt?

För att få veta det krävs att energikravet både kan ställas och verifieras upp med god precision. Dagens metoder ger tyvärr så stora osäkerheter att energikraven i byggherrarnas avtal med konsulter och totalentreprenörerer i praktiken inte blir förpliktande att uppfylla.

I dagsläget sker verifiering (eller uppföljning) av energikrav vid nybyggnad med en metod som kallas energiprestanda, kWh per m² A_temp och år, och som beräknas genom att göra en energibalansberäkning för byggnaden. Metoden innehåller stora osäkerheter. Det finns till exempel tolkningsutrymme för hur indata ska användas vid energibalansberäkning, och det finns ett antal beräkningsprogram som hanterar indata olika. Därutöver tillkommer betydande osäkerheter när den så kallade graddagsmetoden används för klimatkorrigering och dessutom osäkerheter om vad som är en normal användning av byggnaden.

Vid verifiering av energikrav i entreprenadavtal kan det i praktiken innebära att ställda krav inte blir förpliktande att uppfylla, eftersom utfallet är beroende på vem som gör bedömningarna/energibalansberäkningarna, vilka indata och vilken programvara som används. Detta kan i sin tur innebära att byggherrar som förstår omfattningen av osäkerheterna avstår ifrån att göra merinvesteringar utöver gällande energikrav för att bygga lågenergihus eller motsvarande.

Livslängden för en byggnad är normalt minst 100 år för själva byggnaden och för energiinstallationerna inom spannet 20–50 år. Det innebär att det är av största vikt att energikrav verifieras med god precision, eftersom byggnaden efter uppförandet finns kvar under lång tid. Konsekvenser av en för hög energianvändning finns kvar under mycket lång tid och leder till ökade kostnader för byggherren och en ökad miljöbelastning.

Boverket och branschorganisationen Sveby anger att man på grund av osäkerheterna i dagens metoder bör räkna med en säkerhetsmarginal som ofta anges till 20 procent. För att undersöka vilka osäkerheterna i verkligheten är med dagens metoder anordnades en beräkningstävling av Sveby. 18 deltagare hade i uppdrag att fastställa energiprestanda för en och samma byggnad enligt nya anvisningar som utarbetats av SVEBY och för vilka Energimyndigheten är huvudfinansiär. Tävlingen omfattade två skeden: före byggnation och i driftskedet. Högsta användningen angavs av en deltagare till 142 kWh/kvm och av en annan deltagare som lägst till 67 kWh/kvm. Skillnaderna ger en osäkerhet på hela 112 procent.

Regeringens förslag att underlätta byggande i strandnära lägen är i grunden bra.

Men de har missat en viktig punkt, skriver advokat Pia Pehrson och biträdande jurist Anna Bernhardsson vid Foyen Advokatfirma.

Regeringen har nyligen presenterat en proposition (2013/14:214) med lagändringar i miljöbalken för att tillåta mer byggande i strandskyddat område. Förslaget är att länsstyrelsen ska få möjlighet att upphäva strandskyddet vid små sjöar och vattendrag om det område som upphävandet avser har liten betydelse för att tillgodose strandskyddets syften. Från flera andra håll i debatten framförs att strandskyddet behöver nyanseras för att landsbygden ska gå att utveckla.

Regeringen har som mål att möjliggöra ytterligare bebyggelse i strandnära lägen. Förslagen är i många delar bra, de skulle underlätta för utökat byggande men ändå säkra upp strandskyddets värden. Man har dock missat en mycket viktig förutsättning. Byggande i strandskyddat område berörs inte bara av miljöbalken utan också av Plan- och bygglagen (PBL). Ska man uppnå någon förenkling av byggandet och ändå behålla rättssäkerheten bör man börja med att samordna prövningen enligt båda lagarna.

Strandskyddets syfte är att trygga allemansrätten, d.v.s. allmänhetens tillgång till strandområden, samt att bevara goda livsvillkor för djur och växtlivet på land och i vatten. Detta gäller generellt vid havet, insjöar och vattendrag. Regeringens förslag ger länsstyrelserna en mycket stor arbetsbörda.

För att strandskyddet ska kunna upphävas ska länsstyrelsen för det första bedöma att det är fråga om en liten sjö eller ett litet vattendrag. Någon storlek att utgå ifrån finns inte i lagtexten.

För det andra ska länsstyrelserna värdera om områdets betydelse för strandskyddets syfte är liten. Här krävs att länsstyrelsen tar fram ett omfattande underlag för det enskilda vattendraget eller sjön. Det ligger i sakens natur att en sådan bedömning kommer att kräva omfattande insatser från länsstyrelsens sida. Utifrån hur begränsade resurser länsstyrelserna har idag kommer det att ta ett antal år innan länsstyrelsen har kunnat kartera och besluta om upphävande av strandskydd i ens en del av länet.