För ett par år sedan hade jag en tvist om en sodapanna (det vill säga en sådan där jättelik ugn som används för att förbränna lut i pappersmassafabriker).
Tvisten rörde några ganska trassliga tekniska förlopp, och min far, som är gammal civilingenjör, blev förskräckt när han insåg att de domare som skulle avgöra den inte hade någon särskild teknisk utbildning (”Det där är ju jättekomplicerat redan när det inte har stökat till sig såhär, hur skall tekniska lekmän kunna avgöra den här tvisten på ett vettigt sätt?”).

Ja du pappa, sanningen är faktiskt att domare praktiskt taget alltid är lekmän i de mål de avgör.
Den ena dagen burar de in en skurk, den andra är det ett mål om vårdnad om barn, och den tredje handlar det kanske om min sodapanna.
(Det här gäller även för skiljenämnder - det är ytterst ovanligt att skiljedomare har någonting annat än juristutbildning.)

Domarna saknar med andra ord särskild sakkunskap om det som målen handlar om, vilket innebär att ett nödvändigt moment i praktiskt taget alla mål är att tillhandahålla den sakkunskap som är nödvändig för att avgöra målet - att ”undervisa” domarna, om man så vill.

I brottmålet måste följaktligen åklagaren, och de poliser som hörs som vittnen, utförligt redogöra för hur polisutredningen har gått till och för vad utredningsresultatet innebär.
I vårdnadsmålet måste socialnämndens sakkunniga förklara vilka barnpsykiatriska överväganden som måste till för att barnet inte skall fara illa.
Och i sodapannemålet måste domarna ha i vart fall en grundläggande förståelse för hur förbränning av svartlut går till - och den grundläggande förståelsen måste förmedlas av advokaten.

Jo, faktiskt. Att en advokat skulle undervisa en domare om komplicerade tekniska förlopp kunde i och för sig i förstone verka som att ”en blind ledde en blind”.
Inte desto mindre är det så att advokaten alltid måste ha en grundläggande förståelse även för de delar av målet som handlar om annat än juridik, och att advokaten måste kunna förmedla även dessa delar av målet till domstolen.

För mig, och för de av mina kolleger som också sysslar med entreprenadrättsliga tvister, har de delarna i regel just med tekniska frågor att göra, och att tillgodogöra sig dem är inte sällan en av de större utmaningarna i målet.

Nu tänker ni kanske: ”Det där låter dumt, det måste ju vara mycket bättre att advokaten håller sig till juridiken och att teknikerna får beskriva det tekniska för domstolen, det heter ju: ’Skomakare bli vid din läst’!”.

Problemet är bara att det sällan är så vattentäta skott mellan det rättsliga och det tekniska att en sådan uppdelning är möjlig. Den som tvistar om ett entreprenadavtal måste vara på det klara inte bara med de rättsliga principer efter vilka svenska avtal tolkas, men också med att de principerna bara blir snömos för den som inte också begriper vad det var entreprenören skulle bygga.

Och den som hävdar skadeståndsgrundande projektering från en konsults sida måste veta vad ”vårdslöshet” och ”bristande fackmässighet” innebär inte bara utifrån svensk rättspraxis, men också utifrån konsultens ritningar.

 

Lägre byggkostnader, billigare förvaltning – och bättre arkitektur. BIM borde vara varje byggprojekts dröm. Ändå är intresset från många entreprenörer och byggherrar svalt. Hur kan det vara möjligt i en annars minst sagt kostnadsmedveten byggbransch?

Standardsvaret är okunskap. Men det handlar minst lika mycket om teknikfientlighet och ingrodda föreställningar om hur saker skall göras. Det blir en effektiv rökridå som skymmer den större analysen – och möjligheterna. Vi står vid ett vägskäl. I Sverige är bostadsbristen skriande och det finns en politisk samsyn om att nu måste något hända. I Göteborgs innerstad skall till exempel en yta stor som Halmstad bebyggas. Men med vad och hur?

Vi kan fortsätta att effektivisera byggandet genom totalentreprenader och industriellt tänkande. Visst, det har tillåtit byggbolagen att växa sig stora, och kanske går det att vrida ännu lite mer ur den modellen. Men resultatet riskerar att bli ännu idéfattigare och sämre när vi egentligen behöver fler kreativa lösningar på samhällsutmaningarna.

Byggnader är inga färdiga format – de måste vara under ständig utveckling. Branscher som inte uppmuntrar innovation stagnerar. Detta har delvis redan hänt i Sverige. Internationellt sett är den svenska byggbranschen både konservativ och ineffektiv. Undersökningar talar om uppemot 25 procents svinn. Kostnaderna för bostadsbyggande är bland de högsta i Europa.

BIM erbjuder en väg ut ur både denna kreativa och kvalitetsmässiga återvändsgränd. En studie från Luleå tekniska universitet menar att projekteringsprocessen blir i snitt 20 procent effektivare. Tiden för mängdtagning och kostnadskalkyler minskar med 50 procent. Minst 4 procent av byggkostnaderna kan sparas. Andra bedömare talar om ännu större vinster.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att BIM inte bara handlar om byggande. När effektiviseringar och BIM kommet på tal brukar det hävdas att om den potentiella vinsten för projektören är index 1, så gäller index 10 för entreprenören och 100 för förvaltaren. Oavsett om relationen stämmer exakt för alla projekt ger det en tydlig bild av storheterna.

Men tillbaka till frågan om bättre arkitektur (och här talar vi alltså inte om skönandar som frikopplade från byggbranschens realiteter skall få oändligt med tid att ”känna fram” abstrakta former vid ritbordet). Det kan kanske tyckas märkligt att vi som arkitekter – som alltså inte är bland dem som har mest att tjäna på BIM – driver på utvecklingen. Men vårt perspektiv är enkelt: vi bygger för framtiden, husen skall stå i 100 år, och det finns kvalitetsmässigt betydligt bättre lösningar än dem som det industriella slit och släng-byggandet tvingar fram.

Grundbulten är information – och information är makt. I en tid där kvalitativ arkitektur värderas allt lägre och arkitektens inflytande över projekteringen minskar blir BIM för oss ett konkurrensmedel. Det handlar inte om att bekämpa entreprenörer och byggherrar, snarare om att ett redskap för att inom projektets ramar säkerställa den arkitektoniska kvaliteten – och samtidigt effektivisera byggprocessen.

Vi tar det igen: lägre byggkostnader, billigare förvaltning och bättre arkitektur. Vi ser inte hur någon kan tacka nej till det erbjudandet.

Petter Bengtsson

BIM-ansvarig, Okidoki arkitekter

Rickard Stark

Creative Director / partner, Okidoki arkitekter

Det yttersta syftet med att genomföra olika besiktningar (för-, slut- garanti-, efterbesiktning eller särskild besiktning) är att fastställa om entreprenaden uppfyller kontraktsenliga fordringar eller med andra ord om fel föreligger. Besiktningsmannens bedömning av om fel föreligger, är inte bindande för parterna men, har en mycket stor betydelse för såväl beställare som entreprenörer.

I entreprenadsammanhang är felbedömningen något annorlunda än vad som gäller vid andra typer av avtal. Vid köp av fastigheter, varor och konsumenttjänster görs bedömningen av om det är fel på det man köpt utifrån både vad som följer av avtalet (konkreta fel) och av vad en köpare typiskt sett haft rätt att förvänta sig av köpet (abstrakta fel). När standardavtalet AB 04 eller ABT 06 har avtalats utgår felbedömningen däremot enbart från vad som avtalats mellan parterna. Den avgörande frågan är här om arbetena utförts på ett kontraktsenligt sätt, d.v.s. om de överenstämmelse med entreprenadhandlingarna och andra överenskommelser som parterna träffat. Gör de inte det finns det ett fel. När AB 04 eller ABT 06 används föreligger således i princip endast så kallade konkreta fel.

Inför en besiktning brukar det hållas ett inledande sammanträde som besiktningsmannen kallar till. Detta inledande sammanträde hålls för att besiktningsmannen ska få information om entreprenaden. För att den kommande besiktningen ska fylla sitt syfte är det av mycket stor vikt att parterna (både beställare och entreprenör) är väl förberedda inför mötet. Besiktningsmannen ska besiktiga utförda arbeten mot både ursprungliga kontraktshandlingar och ”handlingar” som upprättats senare.  Det ligger därför i parternas intresse att se till så att besiktningsmannen, utöver kontraktshandlingarna, får del även av till exempel reviderade ritningar, PM, ÄTA-blanketter och andra direktiv och anvisningar som beställaren lämnat under entreprenadens gång. Vidare måste besiktningsmannen få information om sidoentreprenader så att rätt arbeten besiktigas.

Tyvärr är det inte ovanligt att parterna missar att gå igenom entreprenaden fullt ut med besiktningsmannen.  Efter många års arbete med entreprenadtvister har jag sett baksidan med att man inte utfört denna genomgång tillräckligt noggrant. Det händer inte alltför sällan att besiktningsmän har antecknat fel som rätteligen inte alls utgör fel p.g.a. att besiktningen inte gjorts mot rätt handlingar. Vidare händer det att entreprenadens omfattning inte tydliggjorts för besiktningsmannen och att en viss del därför inte alls blir besiktigad.  Jag vill därför uppmana både beställare och entreprenörer att ta vara på det inledande besiktningssammanträdet.  

Som tillägg till detta kan det nämnas att det inte heller är ovanligt att besiktningsmän antecknar fel som har sin grund i mer allmänna lämplighetsbedömningar och överväganden om hur ett visst arbete ska utföras utifrån olika rekommendationer från branschorganisationer.  En sådan felanmärkning kan vara korrekt om det av kontraktshandlingarna framgår att ett arbete ska utföras på just det sätt som en viss branschorganisation rekommenderar.

Om däremot ritning eller beskrivning anger ett annat utförande, som objektivt sett är olämpligt och kanske till och med i strid med vad vissa branschnormer anger, ska besiktningsmannen inte anteckna utförandet som ett fel. Som tidigare framhållits ska ju besiktningsmannen inte ägna sig åt den här typen av abstrakta felbedömningar när AB 04 eller ABT 06 avtalats.

Johan Wingmark

Advokat

Andersson Gustafsson Advokatbyrå  

En av de viktigaste frågorna för byggbranschen är att utveckla ett mer hållbart samhällsbyggande. Alla måste ta ansvar och göra sitt samtidigt som vi också arbetar tillsammans. Mycket bra har hänt, men samtidigt kan konstateras att det finns mer kvar att göra.

Fokus har varit och är koldioxidutsläppen. Inte minst för oss inom cement- och betongbranschen är detta en prioriterad fråga. Svensk cementindustrin har tills nu reducerat koldioxidutsläppen med upp till 20 procent och arbetet fortsätter med att sänka utsläppen ytterligare genom den nollvision som antagits.

Men samtidigt finns det stora risker med en sådan ensidig fokusering på just enbart en miljöfråga. Det finns flera miljöaspekter och miljömål som måste omfattas i arbetet. En aspekt som många gånger glöms bort eller helt saknas i debatten är kvalitetsfrågan. För oss i betongbranschen är det självklart att det miljö- och hållbarhetsarbetet som vi arbetar med inte på något sätt riskerar kvaliteten i material eller byggnation. Ett mer hållbart byggande handlar förenklat om två saker – göra våra material och processer mer klimatvänliga, men också att se till att vi bygger med material och konstruktioner som klarar klimatet och klimatförändringarna.

Det vi bygger ska stå i många år – i LCA analyser räknas ofta på 50 år – men i realitet så pratar vi om 100 år eller längre. Då räcker det inte att bara ensidigt fokusera på koldioxidutsläppen. Samtidigt som vi minskar utsläppen måste vi också se till att vi inte börjar riskera vårt byggande och bygga in nya miljö- eller klimatproblem som vi inte ser idag, men som istället uppstår längre fram. Vi behöver bygga robust och långsiktigt hållbart. De som ska fatta beslut om byggande måste veta vad det är de får – inte bara ur aspekten koldioxidutsläpp utan också aspekten kvalitet. Vad är det för material och konstruktioner som jämförs? Går det att jämföra en tät betongkonstruktion med andra material som behöver förlita sig på plastfolie och tejp? Vilka livslängder talar vi om?

Vi står inför klimatförändringar som kommer innebära fler och kraftigare väderhändelser och en ökad utomhustemperatur vilket kan förändra de byggnadsfysiska egenskaperna – och beständigheten hos klimatskalen. Det är därmed extra viktigt att använda robusta material och byggmetoder som ger täta och fukttåliga hus som behåller den egenskapen över lång tid. Ska vi uppnå ett hållbart byggande i världsklass behövs ett helhetsgrepp – allt från minskade utsläpp till kvalitet och långsiktigt robust och hållbart.

För oss i svensk cement- och betongindustri är hållbarhetsfrågorna otroligt viktiga och prioriterade. Vi arbetar aktivt på olika fronter för att minska utsläpp, utveckla betongen som material samt produktions- och byggmetoder för att möjligöra ett mer hållbart byggande. I vårt arbete är också kvalitetsfrågan viktig och något som vi inte tummar på. Man ska kunna bygga mer hållbart med hög kvalitet och veta att kvaliteten håller över tid. Det är då vi kan skapa ett hållbart byggande i världsklass!

Malin Löfsjögård

VD Svensk Betong

Både bygg- och fastighetsbranschen går mot en framtid där det finns en uppenbar risk för att det kommer att saknas personal att anställa.

Vi har både stora pensionsavgångar och behov av fler personer till branschen då den växer oavsett av att folk går i pension. Det vill säga det finns behov av personer med rätt utbildning. Personer med rätt bakgrund. Personer med rätt kompetens. Både bygg- och fastighetsbranschen vet ungefär hur många som behöver anställas och av vilka yrkeskategorier under de närmsta åren. Nu är det dock då sällan som vi kan få det vi vill ha endast genom att veta vad vi vill ha. Även om det självklart är en bra start. Vi behöver dock även veta hur vi ska få det vi vill ha.

Men tvärtemot vad man skulle kunna tro så utbildas idag varken inom bygg - eller fastighetsbranschen tillräckligt många av de yrkeskategorier som det kommer att finnas ett stort behov av inom en snar framtid. Saknas intresse för utbildningarna? Ja säkerligen. Är de utformade utifrån hur efterfrågan ser ut? Tilltalar de fler än de som vanligtvis söker utbildningen? Är kraven rätt ställda? Är utbildningen lättillgänglig? Jag vet inte. Men jag tror att vi behöver vidga vår syn på vem som är bärare av kompetens. Både när vi befinner oss vid anställningstillfället, men även när vi befinner oss vid utbildningstillfället. Vi behöver se över var i samhället vi har grupper av personer som vill vidareutbilda sig och grupper som vill byta bransch. Utbildningarna måste ses som möjliga även för den som har en helt annan bakgrund än den gängse. Vi behöver ständigt se över, behov och efterfrågan och anpassa oss efter den. Kanske behöver utbilningarna inte vara så långa om det redan finns en utbildning och en yrkeserfarenhet i grunden. Kanske kan intagningsreglerna anpassas något för att fler ska ha möjlighet att söka?

För det är inte långsiktigt hållbart att en bransch till så stor del internrekryterar så som både bygg- och fastighetsbranschen gör. Eller att vissa av branschens yrkeskategorier nästan saknar kvinnor respektive män. Vi behöver få in nytt folk. Vi har här en otrolig möjlighet att locka både kvinnor och män och personer med annan bransch- och erfarenhetsbakgrund än den rådande till bygg- och fastighetsbranschen. Det kan bli ett lyft inte bara för jämställdheten utan även för mångfalden.

Jag efterlyser ett nytänk kring utbildningarna som riktar sig mot ett arbete i bygg- och fastighetsbranschen. Både utbildningarna och branschen i sig måste se över hur exempelvis kvinnor och män kan lockas till de yrkeskategorier i branschen där de knappt finns representerade. Och med en mer jämn fördelning av kvinnor och män i branschen ökar möjligheten till en ökad jämställdhet. För får vi till en ökad jämställdhet och mångfald i bygg- och fastighetsbranschen kommer branschen per automatik ses som mer attraktiv.

Sara Haasmark

Hållbarhetschef Fastighetsägarna