De statliga myndigheterna är närmast pinsamt ineffektiva och i tillägg gör domstolarna sitt bästa för att lägga krokben för dem som försöker bedriva ett dagligt och systematiskt arbete mot skurkarna.
Ingen kan ha missat att regeringen har kampen mot brottslighet i vid bemärkelse som en av sina främsta prioriteringar. Det gäller den gängrelaterade som har knarket som motor men det gäller också arbetsmarknads- och välfärdsrelaterad brottslighet.
Vad gäller organiserad brottslighet inom välfärdssektorn samlade regeringen så sent som den 27 maj Rådet mot organiserad brottslighet, lett av Gunnar Strömmer, till möte med generaldirektörerna med syfte att effektivisera myndigheternas insatser.
Ett par veckor före, den 6 maj, larmade den nye generaldirektören för Ekobrottsmyndigheten, Rikard Jermsten (Anders Borgs f d stabschef och f d generaldirektör för Konkurrensverket) i Dagens Nyheter att den ekonomiska brottsligheten omfattar cirka 100 – 150 miljarder kronor årligen och nått en omfattning som gör den ”systemhotande”. I SVT:s Rapport sa den nytillträdde Jermsten, ”jag kunde inte ens föreställa mig omfattningen, vare sig när det gäller hur vanligt förekommande det är eller hur storskaligt den bedrivs”.
Pinsamt ineffektiva
Ingen behöver tvivla på att Strömmer och Jermsten menar allvar. De har förstått problemet och har en uppriktig intention att få bukt med brottsligheten. Problemet är bara att staten tar och staten ger och kan sammanfattas i en mening: De statliga myndigheterna är närmast pinsamt ineffektiva och i tillägg gör domstolarna sitt bästa för att lägga krokben för dem som försöker bedriva ett dagligt och systematiskt arbete mot skurkarna.
Den senaste statistiken från de 9 myndigheter som samverkar mot arbetslivskriminaliteten bekräftar bristen på effektivitet. Visserligen har antalet inspektioner ökat något men som grävjournalisten och a-krimutredaren Anna-Lena Norberg skriver på bostadspolitik.se den 30 april har insatserna ökat från ”ynkligt” till ”något mindre ynkligt”. Dessutom visar statistiken att byggsektorn är lågt prioriterad jämfört med andra sektorer. Av polisens 2 340 inspektioner 2024 gjordes 191 inom bygg. Vad gäller Arbetsmiljöverket gick utvecklingen bakåt. 2023 skrev Arbetsmiljöverket ut 169 sanktionsavgifter, varav 58 i byggbranschen. 2024 skrevs endast 72 sanktionsavgifter varav 16 i byggbranschen.
Domstolen lägger krokben
Som kontrast till de klena prestationerna gör regeringen ett stort nummer av att man nu (äntligen) ska lätta på sekretessen för informationsutbyte mellan myndigheter. De lagändringar som presenterades den 28 maj föreslås träda i kraft den 1 december 2025. Hur effektiva dessa lättnader blir återstår att se och observera, de aviserade lättnaderna gäller utbyte mellan myndigheter.
För samtidigt som regeringen föreslår sekretesslättnader mellan statens myndigheter har Högsta domstolen, något i det tysta, i en dom den 25 februari (Ä 3457-24 och Ä 3169-24) stängt dörren för såväl media som enskilda företag att hämta personuppgifter från svenska domstolar.
Inledningsvis spelade media men också de företag (exempelvis Acta Publica och Lexbase) som säljer personuppgifter via så kallade rättsdatabaser ned innebörden av domen. Nu har den förhoppningen kommit på skam. Domstolarna lämnar inte längre ut domar med personuppgifter vilket hämmar medias rapportering och lägger krokben för företag som, likt Veidekke, gör rättsliga bakgrundskontroller av sina leverantörer med syfte att mota bort de kriminella från byggsektorn.
Vill se omtag
Jag föreslår att Gunnar Strömmer, regeringen och myndigheterna gör ett bredare omtag. De nordiska länderna har i princip samma lagstiftning för offentliga upphandlingar. Varför kan man stänga ute företag som fuskar och lämnar orimliga anbud i Norge och Finland men inte i Sverige? Varför kan Finland utfärda ett obligatoriskt skattekort på tre dagar medan det tar minst 8 veckor för Skatteverket att ordna ett samordningsnummer?
I Finland bedrivs ett effektivt myndighetsgemensamt arbete via så kallad ”fenomenbaserad offentlig förvaltning”. I Sverige klarar inte ens Arbetsmiljöverket och Skatteverket av att dela information från utstationeringsregistret som skulle kunna inbringa tiotals miljarder i skatteintäkter. Och vad skulle den finska regeringen göra om deras Högsta domstol valde att agera som den svenska? It goes without saying.
/Lennart Weiss,
kommersiell direktör Veidekke
