När får man vila?

30 Aug 2019

”Sommar, glass, sol – semester” sa min kollega. Det vill alla läsa om i en sommarkrönika. Vem vill höra om vikten av att avisera om hinder, om gedigna fakturaunderlag och om motpartens envisa inställning, när man förhoppningsvis har Tomas Ledins folkliga – men för varje svensk stressande – budskap om att sommaren 1) är allt för kort 2) regnar bort, på hjärnan?

Oavsett om man ser semestern som en chans till ett kort andetag inför nästa djupdyk ner i vardagen, eller som en avslappnad paus innan det roliga fortsätter, erbjuder den en tid för halvtidsvila - ett mentalt nyår för platschefer, grävmaskinister och jurister. Och lyckliga är vi som lever i det lagstadgade femveckorssemesterlandet.

Ledighet och lugn är annars ingen ledstjärna för varken entreprenadjuridiken eller det gängse entreprenadprojektet. Anbuden till beställaren skulle varit klara igår – baserat på förfrågningsunderlaget som blir klart först imorgon – ÄTA-arbeten aviseras skyndsamt, motparten vill ha snar återkoppling och den som blir försenad ska plikta vite. Juridiken är kort och gott tuff mot allt som har med lugn och lojhet att göra; till den grad att den som är passiv kan bindas till avtal som denne inte alls hade en önskan om att ingå, eller komma att beställa ÄTA-arbeten genom att nonchalera entreprenörens alla mail om detsamma. Och då har vi inte berört de stränga reglerna som föreskriver inom vilken tid parter måste framställa krav efter avslutat projekt för att inte helt förlora rätten att få gå fram med dessa, dvs regler om ”preskription och preklusion”.

Tur är väl det – i viss mån. För samtidigt som stress och jäkt kan vara något negativt och belastande för individen är det få (vågar jag gissa) som skulle vilja driva ett byggprojekt, eller ännu värre skapa ett standardavtal, med ”no stress” som ledord. De som tappert försöker driva problemtyngda entreprenader framåt skulle vrida sig i olust och förbannelse om nästa version av AB/ABT vågat skulle proklamera att: ”Part skall – när den har tid och lust till det – underrätta motparten om förhållande som parten insett eller bort inse skulle medföra rubbning av tidplan”.

För den som i detta skede undrar vad lagstiftarna och standardavtalens upphovspersoner mer exakt menar med vaga fraser såsom: utan dröjsmål, skyndsamt, inom skälig tid, är det kanske otillfredsställande – men i grunden kloka svaret – att exakta tider ofta undviks just av en anledning. Högsta domstolens nya favoritslutsats summerar det bra: de specifika omständigheterna är avgörande. Detta eftersom att inget projekt är det andra likt. Rimligen kan högre krav ställas på parter att vara snabba i sin kommunikation när försening står nära inpå dörren, och kanske kan entreprenörens sena aviseringar av ÄTA-arbeten bedömas vänligare ifall beställaren meddelat entreprenören att inte oroa sig för formalia allt för mycket utan ”köra på”.

I slutändan är det varken enkelt eller självklart att kunna hitta vila och lugn under pågående projekt – särskilt i de tungrodda projekt som vi jurister ofta får bli en del utan. Vi ska nog därför vara tacksamma för vår semester. En period av kollektiv förståelse för utdragna svar och framskjutna möten. Autosvaren får vara standard under några förhoppningsvis solfyllda veckor. I bästa fall har alla Byggvärldens läsare nu haft just en sådan semester, en semester där ”med dröjsmål” och ”lagom takt” fått vara ledorden.

Oscar Lundqvist
Biträdande Jurist
AG Advokat

30 Aug 2019