Nyheter

Vad är du rädd för?

Louise Brown.

Kanske är det så enkelt att det finns två sorters människor. De som alltid har rätt, och de som erkänner fel och ändrar sig. Att erkänna att man har fel, kan vara skrämmande. Man blottar sig. Det kan vara skönare att hålla fast vid den gamla sanningen.  

‘If it ain´t broke, don´t fix it’, heter det ju. Om något funkar, låt det vara. Översatt till min vardag med jobb inom granskningar av arbetslivskriminalitet, hör jag både att svartarbete inte är ett problem, och att det är ett stort hot.

Diskussioner har pågått i år. Liksom olika bud på storleken på problemet. 92 miljarder? 10 procent? Vi människor drivs av olika saker. Girighet, rädsla, patos. Eller att vilja skapa verklig förändring. Jag tror att vi inte ska underskatta rädslan som både motkraft och drivkraft.  Det säger sig självt att när man gör en granskning, kartläggs potentiella risker och hot för verksamheten. Att det finns risker, betyder inte att någon har gjort fel, även om det ibland uppfattas så. Omvärlden förändras hela tiden, därför skiftar också riskerna. Däremot är det farligt att inte veta vilka ens risker är.  

När du vet din risk, kan du göra något åt den. Här hittar vi människor av typ 2, de som vågar inse ’fel’, ändra sig och gå framåt. Typ 1, de som alltid har rätt, brukar inte vara lika roade att jobba med något negativt – risken. En tjänsteman jag pratade med häromdagen sa: ”Jag kan inte tänka mig att vi inte alltid gjort allt precis rätt.” Med den inställningen är det svårt att vara innovativ och driva ständiga förbättringar. Med den inställningen hade vi fortfarande skickat fax till varandra på jobbet.  

Jag jobbar sedan många år med anti-korruption, och nu social hållbarhet. Min personliga rädsla är att packas ner i ett fack tillsammans med ’indignationshaveristerna’, vars bränsle är missöden och skandaler. Jag försöker prata om det i positiva ordalag, att fokusera på uppsidan. För den finns där, utan tvivel.

Någon annans rädsla är kanske att risker ska upptäckas som sätter hen i dålig dager. Ryggdunken i korridoren (före Corona!) får man inte för ett projekt som försenas för att man behövt byta ut en kriminell leverantör. Då låter man hellre projektet bara bli klart i tid, utan avbrott.  

För det märkliga är, att när man pratar med folk om saken så har de alltid full koll. Problemen finns ju aldrig hos just dem. Bara någon annanstans.

Goda nyheter och ökad omsättning lyfter karriären. Att komma med dåliga nyheter, och förknippas med brister är något vi undviker. Det är mänskligt. De förhållningssätt jag stött på kan liknas vid reaktionen på dödsfall. Först förnekelse, sen ilska, följt av sorg. Översatt till exemplet att svartarbete förekommer vida i Sverige, kan bemötas först med att det inte är en risk för just dem (förnekelsen), sen motreaktionen att blotta insinuationen att det skulle finnas svartarbete är en konspiration för att smutskasta (ilska), till att sörja det som ett nederlag: ”Vi har inte gjort tillräckligt” (sorg). 

Ibland skämtar jag om att byta jobb och sälja doftljus istället för granskningar av arbetslivskriminalitet. Det skulle stöta på extremt mycket mindre motstånd.  Man får vara ödmjuk inför hur omvärlden ser ut. Det enda är som är konstant är förändring.

Vinnarna är de som inser risker och brister och blir starkare. Rädslan är vår egen största fiende. Tänk – att erkänna att något inte är perfekt, kanske blir det bästa du någonsin gjort.  

Louise Brown, vd Ansvar

Om krönikören: Louise Brown är antikorruptionsexpert och vd på företaget Ansvar. Hon är författare till boken ”Den skenhelige svensken – Korruption utan konsekvenser?” och skribent i bl.a. Kvartal, Expressen och Veckans Affärer. Louise har innan hon tillträdde på Ansvar haft uppdrag som expert på integritet via Världsbanken, varit ordförande för Transparency International Sverige, och har jobbat tio år i revisionsbranschen, där hon bl.a. medverkat i utvecklingen av ISO37001 samt utvärderat UN Global Compact.