Vem ansvarar för återbrukat material?

I dag ser vi en tydlig trend där byggherrar och entreprenörer intresserar sig för att integrera cirkulära principer i både nyproduktion och ombyggnationer. Återbruk – det vill säga att produkter återanvänds för sitt ursprungliga ändamål – spelar en central roll. Trots ett växande intresse är cirkulärt byggande fortfarande långt ifrån standardiserat och återbruk sker fortsatt i begränsad omfattning. Marknaden för återbrukade byggprodukter bedöms fortfarande vara omogen och det finns många rättsliga aspekter kring återbruk som kan leda till oklarheter.

För att skala upp det cirkulära byggandet krävs inte bara gemensamma spelregler, återbruksstationer och affärsmodeller som gynnar återbruk och cirkulära flöden, utan även tydliga avtalsrättsliga ramverk.

I det följande berör vi vissa utmaningar kring garantitider och ansvarsfördelningen vid återbruk i entreprenad – ett område som kräver särskild uppmärksamhet från juridisk synpunkt.

Ansvar för materialet

En vanlig fråga som uppkommer avseende återbrukat material är garantifrågor och ansvarsfördelning för fel. Vid totalentreprenad enligt ABT 06 ska entreprenören uppfylla de funktioner som beställaren föreskrivit, men ansvaret kan övergå till ett utförandeansvar i de delar beställaren föreskrivit en viss teknisk lösning där ett återbrukat material utgör del av den föreskrivna lösningen. Vem som har föreskrivit eller tillhandahållit det återbrukade materialet kan alltså ha avgörande betydelse för omfattningen av felansvaret. 

Vidare kan totalentreprenörens ansvar även påverkas om beställaren tillhandahållit undersökningsmaterial (exempelvis provning avseende materialets beständighet) eller uppgifter avseende ett material som ska återbrukas. Om entreprenören i sitt utförande utgår från vad byggherren föreskrivit, föreligger som regel inget fel som entreprenören svarar för även om materialet skulle fallera. Det kan dock förekomma gränsdragningsproblem och juridiska gråzoner avseende uppgiftens betydelse.

Eftersom totalentreprenörens funktionsansvar kvarstår i övriga delar av entreprenaden måste denne anpassa sina lösningar till vad beställaren föreskrivit, och alltså projektera och utföra sådana lösningar på ett erforderligt sätt. Entreprenörens arbeten ska utföras fackmässigt vilket i vissa fall innefattar att inhämta ytterligare uppgifter eller preciseringar från beställaren. Dessutom ansvarar entreprenören för att författningar följs i den utsträckning de berör dennes åtagande. Detta innefattar såväl miljöbalken och kemikalielagstiftning som andra författningar som kan ha betydelse för det återbrukade materialets användning. Om beställaren har tillhandahållit uppgifter som anger materialets överensstämmelse med författningar kan entreprenören som regel utgå från att det stämmer. Även här finns dock tolkningsutrymme som kan leda till meningsskiljaktigheter.

Vilken ansvarsfördelning som ska gälla för återbrukat material kräver av ovan redogjorda anledningar extra eftertanke vid upphandling och avtalsskrivning. Dock kan gränsdragningen mellan vad som utgör tillräckliga föreskrifter och inte vara svår att göra. 

Garantifällan

Enligt ABT 06 gäller som huvudregel 5 års garanti. Om beställaren föreskriver särskilt material med specifik sammansättning eller egenskaper är dock garantitiden för sådant material endast 2 år. Samma sak kan gälla även förlikvärdigt material, om entreprenören har en avtalsenlig rätt att välja sådant, beroende på hur föreskriften är formulerad. Byggnadsdelar som oftare kan återbrukas utgörs vanligtvis av material som är relativt beständiga och därmed i lägre utsträckning berörs av garantifrågor. Dock kan även återbruk av sådana material leda till oväntade rättsliga konsekvenser. För att undvika oönskade effekter för byggherrar vid återbruk bör man i upphandlingen prioritera funktionsföreskrifter och vid behov komplettera med särskilda garantiklausuler som klargör garantins omfattning. Utan sådan planering riskerar parterna att hamna i en ”garantifälla” med oförutsedda ansvarskonsekvenser.

Avtala dig fram till ett hållbart bygge

För att branschen ska kunna skala upp det cirkulära byggandet behövs förutsebarhet avseende såväl ekonomiska frågor som risk- och ansvarsfördelning. Entreprenadrätten bygger i stor utsträckning på avtalsrätt vilket ger parterna stor frihet att konstruera egna avtalsmekanismer för att hantera frågor om exempelvis återbruk. Detta ställer dock höga krav på parternas avtalsrättsliga kompetens och förståelse för de specifika utmaningar som återbruk medför. Utan sådan kompetens riskerar parterna att skapa avtalsstrukturer som inte ger avsedd riskfördelning eller som medför oförutsedda ansvarskonsekvenser. För att minska trösklar och transaktionskostnader behövs sannolikt standardiserade och accepterade avtalsvillkor på området. Innan sådana finns måste varje projekt hanteras med särskild juridisk omsorg.

Daniel Orrö,
Partner, Advokat,
Advokatfirman Delphi

Lina Eklund,
Senior Associate, Advokat
Advokatfirman Delphi