Faktum är att svenska byggprojekt varje år betalar för sanering av föroreningar som någon annan ansvarar för. Det kan vara värt att titta närmare på det om man är den som betalat.
Etableringen är på plats och schaktningsarbetena har precis påbörjats. Projektet är redan lite försenat på grund av bygglovet. Plötsligt upptäcks färgskiftningar i jorden. Efter ytterligare ett tag med skopan avbryts schakten. En omfattande oljeförorening har upptäckts.
Arbetena avbryts, miljöförvaltningen kontaktas och miljökonsulten rings in. När arbetena har stått still under en vecka uppkommer frågan – ska projektet avbrytas i väntan på fortsatt utredning eller ska kostnaden för en omfattande schaktsanering bakas in i projektkalkylen?
Scenarier likt ovan är inte ovanliga. I princip samtliga fall vi har sett fattas beslutet att det inte är ett alternativ att sätta entreprenaden på paus för att utreda frågan vidare. Byggherren betalar i stället för saneringen. Frågan vi ibland ställer oss är; men varför stannar det där?
Vem ska betala för föroreningarna?
Enligt miljöbalken är det i första hand förorenaren som ska betala för nödvändiga saneringar. Byggherren eller entreprenören har uppenbarligen inte förorenat marken i scenariot ovan. Tanken med huvudregeln är att den ska skapa incitament att förebygga föroreningar, men också att kostnaderna för föroreningarna inte ska behöva bäras av de som saknar skuld.
Om en förorening är känd innan entreprenaden drar i gång kan ansvarsfrågan redas ut av miljöförvaltningen i lugn och ro. Problemet när föroreningen upptäcks i ett senare skede är att det oftare är mer kostsamt att pausa entreprenaden än att bara svälja den tillkommande saneringskostnaden.
Det som ofta glöms bort är att miljöbalken inte säger att kostnaden måste stanna på byggherren. Det är fortfarande den som orsakade föroreningen som har huvudansvaret.
Kan kräva tillbaka saneringskostnaden
Miljöbalken ger därför den som betalat för en sanering möjlighet att kräva tillbaka kostnaden från den som faktiskt orsakade föroreningen (så kallad regress). Inte sällan kan det vara relativt enkelt att reda ut vem som ursprungligen orsakade föroreningen. Ibland kan det räcka med ett mejl eller två till Länsstyrelsen för att få den information om historisk verksamhet på platsen som behövs. Det här kan man göra i lugn och ro efter slutbesiktningen. Det finns inga preskriptionsfrister eller liknande i miljöbalken.
Har man tur kan det sedan räcka med ett välgrundat kravbrev till den som tidigare bedrev industriverksamhet på platsen för att få tillbaka en del av kostnaden. Men ibland behöver man ta kravet via domstol.
Betalar för det som är någon annans ansvar
Vi ser att kostnaden ofta stannar på byggherren. Kanske beror det på att de inblandade aktörerna inte fullt ut känner till de möjligheter miljöbalken ger. I ett fall hade byggherren kollat i sitt köpekontrakt för fastigheten och sett att det fanns en friskrivningsklausul. Därför släppte man frågan. Men det man då glömmer är att det inte nödvändigtvis var den tidigare fastighetsägaren som förorenade marken. Ofta ligger ansvaret flera steg tillbaka i tiden och då spelar friskrivningsklausulen ingen roll.
Vi säger inte att det är enkelt att bara hämta hem pengarna. Men faktum är att svenska byggprojekt varje år betalar för sanering av föroreningar som någon annan ansvarar för. Det kan vara värt att titta närmare på det om man är den som betalat.
/Advokat Oskar Frankki och
Advokat Torben Beck Johansson,
Advokatfirman Delphi
