”Alla har ett ansvar, #metoo”.

 
”Alla har ett ansvar, #metoo”.Anna Englund. Foto: AG Advokat Under den senaste tiden har vi kunnat läsa upprop efter upprop från kvinnor inom olika branscher. Skådespelare har skrivit under #tystnadtagning, lärare #ickegodkänt och jurister #medvilkenrätt, för att nämna några. 

Från byggbranschen har det också kommit ett upprop. 4 627 kvinnor har skrivit under #sistaspikenikistan, ett upprop som innehåller över 200 vittnesmål om sexuella trakasserier och sexism inom byggbranschen. Vittnesmålen innehåller redogörelser för hur kvinnor i jobbrelaterade sammanhang har fått oönskade sexuella förslag och kommentarer av sexuell natur, blivit utsatta för våldtäkt och andra sexuella övergrepp, haft svårt att avancera på grund av att de inte är män, med mera.

De beteenden som kvinnor vittnat om i uppropen hör inte hemma någonstans i samhället, inte heller på arbetsplatsen. Så vad har arbetsgivare och anställda för ansvar för förhållandena på arbetsplatsen i det här avseendet?

Vad gäller arbetsgivares ansvar finns det i diskrimineringslagen ett förbud mot att arbetsgivare diskriminerar arbetstagare, arbetssökande, praktikanter och inhyrd personal. Diskrimineringsförbudet innefattar förbud mot bland annat diskriminering på grund av kön, trakasserier på grund av kön och sexuella trakasserier.

Diskriminering på grund av kön kan exempelvis bestå i att någon missgynnas vid arbetsledning, anställning eller lönesättning på grund av sitt kön. I #sistaspikenikistan vittnar en kvinna om att hon inte fått en plats i ledningsgruppen eftersom det redan satt en annan kvinna i den. Det kan utgöra diskriminering på grund av kön.

Trakasserier på grund av kön kan vara nedsättande kommentarer, förlöjliganden eller förnedring kopplat till kön (exempelvis ”du förstår inte det här för att du är kvinna”).

Sexuella trakasserier definieras i diskrimineringslagen som ”ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet”. Det kan exempelvis handla om oönskade inviter, kommentarer av sexuell karaktär eller sexuella övergrepp.

Diskrimineringsförbudet riktar sig till arbetsgivare och den som kan likställas med arbetsgivare, exempelvis personer med ansvar för att leda verksamheten. Arbetsgivare har ett ansvar för att utreda trakasserier och sexuella trakasserier som en arbetstagare utsatts för i samband med arbetet, och har i förekommande fall ett ansvar för att vidta åtgärder för att förhindra framtida trakasserier.

En arbetstagare har dock inget ansvar enligt diskrimineringslagen. Så har gemene kollega på annat sätt ansvar för att förhindra förekomsten av diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier?

Vissa former av sexuella trakasserier kan utgöra brott enligt brottsbalken, som ofredande, sexuellt ofredande och våldtäkt. I uppropen finns det även redogörelser för beteenden som förvisso inte är olagliga, men som för den sakens skull inte är ok. Beteenden som att fälla förminskande kommentarer, uttala sig om någons utseende eller kropp eller bidra till en grabbig kultur som exkluderar kvinnor. 

Vilket ansvar har kollegor för att hålla sin arbetsplats fri från sådant? I grund och botten handlar det om vad vi vill ha för arbetsmiljö. Om vi vill ha en arbetsplats som är trygg, en arbetsplats där alla känner sig välkomna och där alla har lika möjligheter att utvecklas och avancera. Vem bär då ansvaret för det? Det gör vi alla, me too. 

Anna Englund
Biträdande jurist
AG Advokat


Taggar

Juristkrönikan

 

Lediga jobb

Visa alla lediga jobb