I domstolen finns ingen rättvisa

 

Jag får ibland frågor om hur domstolarna kan döma så konstigt. Det kan vara att någon läst en kvällstidningsartikel som beskriver hur två som åtalats för mord skyllde på varandra och båda blev friade – trots att det stod klart att en av dem hade begått mordet. Eller så kan det, för att anknyta till byggbranschen, vara att vederbörande precis förlorat ett mål i tingsrätten där han hade krävt betalning med återstående 500 000 kr av en kund som felaktigt påstod att man hade avtalat om ett fast pris på 500 000 kr, trots att priset man faktiskt hade kommit överens om var 1 000 000 kr, vilket domstolen givetvis borde förstått och insett eftersom kunden för var och en framstår som en opålitlig typ.

Den första frågan är lätt att bemöta. Bara för att man kanske befunnit sig i samma rum som någon som har ihjäl en tredje person i samma rum varken kan eller ska man fällas för mord, om man nu inte gjort det gemensamt och i samråd med mördaren, som vi jurister skulle uttrycka det. Inte ens om man gjort det gemensamt och i samråd ska man fällas för mord om inte åklagaren kan bevisa detta bortom rimligt tvivel. Även om det givetvis är väldigt frusteranade att rättvisa inte kan skipas och ingen av de två åtalade kan fällas för mordet finns det inget annat val än att då fria båda. Alternativet vore att fälla båda, men det är givetvis otänkbart i en modern rättsstat eftersom man då riskerar att döma en oskyldig till ett långt fängelsestraff för ett brott som denne inte har begått.

Den andra frågan är faktiskt också lätt att bemöta med en gammal sanning för oss jurister, nämligen att det är två helt olika saker att ha och att rätt. För det är givetvis så att den domare som lång tid efter att ett muntligt avtal om ett fast pris träffades mellan två personer inte kan ha en aning om vad som sades där och då, om domaren inte själv var i rummet. Den senare kan för övrigt uteslutas eftersom domaren i så fall skulle ha varit jävig att döma i målet.

Om ord står mot ord och ingen annan bevisning finns så blir det tyvärr så att den som kräver betalning med 500 000 kr utöver de 500 000 kr som redan har betalats kommer att förlora. Hen måste nämligen bevisa att man hade avtalat om ett pris på 1 000 000 kr och inte 500 000 kr. Det är inte heller bevis nog att motparten i största allmänhet framstår som en opålitlig typ; hur nu domaren ska kunna avgöra det efter en kort förhandling. Även en opålitlig typ kan ju just denna gång vara ett hederligt sanningsvittne. 

Min tidigare erfarenhet som domare är dessutom att två till synes helt hedervärda och pålitliga personer kan ha helt olika uppfattningar om vad som sagts vid ett visst tillfälle och att det ofta inte går att sätta den andres uppgifter framför den andres. Jag tror faktiskt att det till och med kan vara så att båda två uppfattar att de talar sanning. Människor anpassar helt enkelt, mer eller mindre omedvetet, sin minnesbild efter sina egna intressen och det beteendet förstärks ju längre en tvist pågår och ju mer som står på spel.

Vad blir då kontentan av allt detta? Jo, det första att domstolen varken kan eller har till uppgift att reda ut och döma efter vad som är sant och rättvist, utan bara utifrån vad som är bevisat. Det andra är följande tre råd till alla Byggvärldens alla läsare; 1. Ingå inga muntliga avtal 2. Ingå inga muntliga avtal 3. Ingå inga muntliga avtal.

För att riktigt understryka detta skulle jag kunna lägga till att saken inte ju blir bättre av att det i tvister dessutom alltid träder in minst två advokater på varsin sida av arenan. Och det vet man ju hur advokater alltid vränger och krånglar till de mest enkla och självklara saker. På det temat minns jag att det första jag fick med mig från den advokat jag började jobba för på byrån för snart tjugo år sedan var att min uppgift som ombud är att göra vitt till svart och svart till vitt, så långe detta gynnar klientens sak. Men det är en annan och senare historia. 

Johan Rosén
Advokat/Partner
AG Advokat

Taggar

Juristkrönikan

 

Lediga jobb

Visa alla lediga jobb