Vem vill bli president?

 
Vem vill bli president?Det är få förunnat att aldrig behöva skriva ett personligt brev eller sammanställa ett cv. Även om det var några år sedan mitt personliga brev dammades av senast fyller det mig med viss ångest att tänka på innehållet. Det är mycket som ska förmedlas på cirka ett A4. Styrkor, kunskaper, kvalifikationer, hobbys och utöver det får brevet gärna sticka ut och vara intressant. Kanske framhäver man till och med kunskaper som inte riktigt finns och ”kryddar” sitt cv lite extra?

Själv kunde jag varken byta bildäck eller olja när jag som 18-åring sökte en tjänst hos ett biluthyrningsföretag. Att dessa kunskaper var ett krav såg jag inte som ett hinder och till min stora lycka fick jag anställning eftersom jag var ”bäst lämpad för tjänsten och hade alla efterfrågade kunskaper”. När det väl blev dags att byta till vinterdäck på ungefär 20 bilar ifrågasatte jag visserligen vinningen av min lögn, men då var det bara att gilla läget och börja skruva muttrar.

Händelsen borde för övrigt vara preskriberad. Att framhäva sig själv och söka jobb, trots misstanke om att man kanske inte är bäst lämpad, är nog inte helt ovanligt. Oftast har man faktiskt inget att förlora på det.

Tidigare i höst var tre av Sveriges mest prestigefulla juristjobb utannonserade. Det rörde sig om tjänsterna som ordförande för Högsta domstolen, ordförande för Högsta förvaltningsdomstolen och hovrättspresident för Svea hovrätt. Med andra ord chef över de högsta instanserna i Sveriges domstolsväsende. Vem som helst har kunnat söka dessa topptjänster, det enda som krävdes var i princip att man var svensk medborgare och hade en juristexamen. Inga ouppnåeliga krav alltså. Det ska även tilläggas att dessa tjänster inte är lediga alltför ofta, så det gällde verkligen att ta tillfället i akt. Den 24 september var sista dagen att komma in med sin ansökan.

Friskt vågat hälften vunnet är tydligen inte något som jurister lever efter. I vart fall inte i dessa jobbsökarsammanhang. De tre tjänsterna fick totalt sex sökande. Två till vardera tjänst. Det var inte heller några uppseendeväckande eller oförutsebara ansökningar då fem av de sex sökande redan arbetade (eller har arbetat) på respektive domstol. I sammanhanget ska nämnas att till en vanlig juristtjänst på en större advokatbyrå i Stockholm kan påräknas ungefär 40-100 sökanden.

Hur kan det då komma sig att dessa tre ”toppjobb” lockade till sig så få ansökningar? En anledning kan givetvis vara att arbetet inte lockar alla, men nog borde det finnas fler än sex personer som kan tänka sig att styra över Sveriges mest tongivande domstolar.

Juristbranschen genomsyras i mångt och mycket av en tradition av hierarki. Det finns sannolikt en förväntan över vilken bakgrund en sökande bör ha, vilket medför att om man inte passar in i den förväntade mallen så vågar man inte ansöka. Oavsett hur vi har agerat tidigare i karriären drabbas vi kanske av en plötslig självkritik och finner dessa tjänster så avskräckande och traditionstyngda att vi inte ens vågar ta chansen? Ganska tråkigt är det ändå. Det hade varit spännande om fler otippade kandidater sökt tjänsterna.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur kul det hade varit om en någorlunda nyutexaminerad jurist med höga ambitioner (och rimligtvis höga tankar om sig själv) sökte tjänsten som president över Svea hovrätt. Det hade blivit många förvånade miner och varit ett garanterat samtalsämne framöver. Nästa gång liknande tjänster utlyses hoppas jag därför att fler framhäver sig själv, kryddar cv:t, släpper självkritiken och har storslagna planer. Vem vet, kanske kommer även jag ha släppt sargen och vågat mig på en ansökan? Det finns trots allt inte många chanser att bli president.

Alicia Ahlberg
Advokat
AG Advokat
 

Taggar

Juristkrönikan

 

Lediga jobb

Visa alla lediga jobb