Byggbranschen står inför många utmaningar just nu — ekonomiska, strukturella och tekniska. Men det finns en fråga som skaver djupare än konjunkturer och kontraktsformer. En fråga om ansvar. Om vad vi ser — och vad vi väljer att inte se.
Den senaste tidens granskningar och reportage visar med all tydlighet att svartarbete och arbetslivskriminalitet inte längre är undantag i byggbranschen. Det är systematiserat, inarbetat, och ofta gömt i de långa kedjorna av underentreprenörer. I boken Imperiets barn skildras hur arbetare i Sverige lever under extremt utsatta villkor, där djupa entreprenörsled och pressade priser skapar ett system som i sig möjliggör exploatering.
Det vore bekvämt att säga att ansvaret ligger hos entreprenören. Det står ju så i kontraktet. Men det håller inte längre. För det här är inte ett entreprenörsproblem. Det är ett branschproblem. Ett samhällsproblem.
Den nya föreskriften AFS 2023:3 tydliggör beställarens roll: även om arbetsmiljöuppgifter kan delegeras ska byggherren säkerställa att organisation, resurser och kontroll finns på plats redan från start. Det räcker inte att skriva att “entreprenören ansvarar”. Beställaren har kvar ett övergripande ansvar — och kan inte abdikera det.
Ansvaret försvinner inte
Systematiskt arbetsmiljöarbete handlar inte bara om hjälmar, skyddsutrustning och riskanalyser. Det handlar om de sociala och etiska dimensionerna av byggandet. Om att säkerställa att människor som deltar i våra projekt gör det under rimliga villkor, med rätt ersättning och trygghet. Det handlar om värdighet.
Som beställare, offentlig som privat, måste vi våga ta ägarskap. Vi kan inte längre luta oss mot formuleringar om att ansvaret är “delegerat”. För ansvaret försvinner inte — det bara byter form. Vi behöver ställa krav på transparens, kedjans längd, boendevillkor, registrering och uppföljning — och det redan i de tidigaste skedena.
En komplicerad verklighet
Men verkligheten är mer komplicerad än vad som ofta framgår i rubrikerna.
I dag finns regelverk som tillåter människor från andra länder i Europa att arbeta tillfälligt i Sverige utan att söka svenskt arbetstillstånd – under särskilda, strikt tidsbegränsade förutsättningar. I praktiken betyder det att vissa arbetare får vistas och jobba här under en kort period så länge de är anställda av ett företag i det land där de är bosatta, och uppfyller ett antal andra kriterier. Det är lagligt, det är tillåtet, och det är en del av EU:s fria rörlighet.
Det är också något som seriösa byggherrar och entreprenörer aktivt tar höjd för. Många har tydliga rutiner, kontrollerar ID-handlingar, följer systemens riktlinjer, säkerställer att korta anställningsperioder följs och gör bedömningar utifrån gällande regelverk. Allt detta för att kunna tillåta tillträde till personer som har rätt att arbeta – och samtidigt hålla oseriösa aktörer borta.
Orimligt dilemma
Problemet är att även detta område tolkas olika.
Vid vissa arbetsplatsinspektioner bortser myndigheter från undantagsreglerna, trots att individen faktiskt uppfyller kraven. Då kan anmälningar upprättas, personer frihetsberövas och byggherren riskerar att pekas ut som ansvarig – trots att man följt regelverket in i minsta detalj.
Det skapar ett orimligt dilemma:
Antingen förbjuder man alla former av tillfälligt arbete – även det som lagstiftningen faktiskt tillåter. Eller så följer man lagen som den är skriven och accepterar att man, vid en inspektion, ändå kan bedömas ha gjort fel.
Båda vägarna är problematiska. I första fallet straffas seriösa företag och arbetare som försöker följa regelverket. I det andra riskerar byggherren att hamna i blåsväder helt utan att ha agerat oansvarigt.
Gråzonen
Det är här dilemmat blir som tydligast. Vi har en bransch där både oseriösa aktörer och beställare med de bästa av intentioner verkar samtidigt – men med helt olika möjligheter att navigera i ett otydligt och ibland motstridigt system. När lagstiftning, undantag och myndighetsbedömningar varierar beroende på vem som tolkar dem, är det svårt att bygga vare sig trygghet eller tillit.
Om vi på allvar vill städa upp branschen måste vi våga prata om just den här gråzonen. Inte för att försvara missförhållanden, utan för att förstå varför även de som gör allt rätt kan hamna fel. För ibland handlar det inte om moral – utan om struktur.
Det finns en gammal sanning i byggbranschen: “Man får det man beställer.” Lägst pris löser sällan de djupare problemen, och ibland är det just jakten på lägsta pris som skapar dem.
Men vi måste också erkänna att även de som verkligen försöker beställa rätt möter en verklighet som inte alltid är tydlig. Det är därför vi behöver bättre strukturer, tydligare regelverk och mer samordning – inte bara högre krav.
Om vi lyckas med det kan vi börja bygga på ett sätt där både vi och de som faktiskt bygger åt oss kan vara stolta över resultatet. Det är inte enkelt. Men det är möjligt.
/Jimmy Dahlström,
Chef för Den temporära fabriken, Ramirent
