Ibland ser man inte skogen för alla träd. I Sverige har vi en unik möjlighet att vandra i skog och mark. Vi kan plocka bär och svamp och tälta på annans mark utan att fråga om lov. Det är en del av den svenska nationalsjälen. Kanske är det därför som skogen och skogsavverkningarna väcker så starka känslor.
Man vill inte se sitt hemliga svampställe förvandlas till ett risigt kalhygge. Man vill fortsätta att vandra i granskogen med de grova stammarna där det växer blåbär och lingon. Som man alltid gjort. Men det väldigt många missar är att den vackra skogen, med alla sina växter och sin biologiska mångfald, med största sannolikhet en gång i tiden varit ett kalhygge.
I början av 1900-talet var den svenska skogen skövlad. Först kom järnbruken med sin efterfrågan på kol och sedan kom sågverksboomen på 1800-talet och en utbredd rovdrift där stora skogsområden skövlades. Men då hände något unikt. Sverige fick världens första skogsvårdslag 1903. Två år senare inrättades Skogsvårdsstyrelsen och ett av syftena var att få fart på återplantering av skog som avverkats. Tack vare den lagen har vi mer skog i dag än någonsin tidigare. Efter det har lagen uppdaterats och i början av 1990-talet ändrades fokus från volym till fördel för biologisk mångfald.
Den skogen som vi idag uppfattar som gammal och naturlig har för det mesta tidigare generationer planterat, gallrat och vårdat för att deras ättlingar ska kunna skörda frukten av deras slit. Det finns i praktiken bara fem områden med riktigt urskog kvar i vårt land. Det vi ser som gammal och orörd skog idag kallas för kontinuitetsskog. Den har varit avverkad och planterats men sedan stått orörd under en längre tidsperiod. Saknar man den kunskapen kan det vara lätt att se sig själv som skogens försvarare när man ger sig ut i skog och mark för att leta efter knärot eller andra sällsynta arter med syftet att försöka stoppa ett kalhygge.
Skogsstyrelsen har larmat om en 800-procentig ökning av överklaganden kopplade till avverkningsstopp till följd av knärotsfynd. Från att tidigare ha legat på cirka 2 000 fynd per år har antalet ökat till över 20 000 årliga fynd, vilket har lett till totalt över 112 000 registrerade observationer i landet. Och notera att det i princip endast är på marker där det planeras för en avverkning. Är det rimligt att varje observation leder till att avverkningen stoppas? Eller går det att hitta regionala avvägningar?
Olika alternativa avverkningsmetoder till trakthygge diskuteras också flitigt. Som exempelvis plockhygge. Det blir inte lika fult men är det så bra för skogen? Tidigare har man prövat liknande metoder med så kallad blädningsbruk. Kortfattat går det ut på att du har en mångskiktad skog där du går in och tar de träd som är mogna för avverkning. Metoden förbjöds i statliga skogar på 70-talet eftersom resultatet blev söndertrasade skogsbestånd. Ska det fungera så är det dessutom enbart gran som är lämplig.
Svenska sågverk producerar årligen 18 miljoner kubikmeter sågade trävaror och det jobbar 80 000 i skogen, på sågverken eller pappersbruken. Lägger man till angränsande verksamheter blir det 50 000 till. Om byggbranschen ska klara de ökade klimatkraven är ett alternativ för att nå målen att man använder mer trävaror. Och då behövs ett effektivt skogsbruk.
Det tar 80–100 år från plantering till att träden blir färdiga för avverkning. Det kan upplevas som hemskt när markberedarna rivit upp stora spår bland ris och stubbar och förstört svampstället. Det kan vara svårt att tränga igenom en tät ungskog som behöver gallras. Det kan även vara härligt att vandra genom en uppvuxen skog där vi kan plocka bär och svampar. Varje del ingår i skogsbrukets cykel från plantering till avverkning. Skogsbruket behöver utvecklas och en större hänsyn till den biologiska mångfalden måste finnas med i ekvationen men vi behöver ett mer långsiktigt perspektiv på hur vi förvaltar skogen.
