Kovändningarna i bygg- och bostadspolitiken skapar oförutsägbara förutsättningar för branschen. Mer blocköverskridande lösningar kanske vore önskvärt. Frågan är vad som händer efter valet.
Snart är det val. Och låt oss börja med att konstatera att vi lever i en fantastisk demokrati. Folkets vilja sätter press på makthavarna. Om de inte lyckas med uppdraget får de snällt lämna över rodret till sina politiska motståndare efter fyra år. Men det innebär också att det kan bli mer av en hoppig mazurka än svepande vals vid ett maktskifte.
Vissa frågor kanske skulle må bra av mer blocköverskridande lösningar för att skapa större förutsägbarhet för företagare och allmänheten att planera sin framtid. Vem ska man tro på? Hur ska man våga satsa om det blir kovändningar i politiken?
Vad händer exempelvis med förslaget om det typgodkända Sverigehuset eller Carlsonkåken om det blir maktskifte? Ursprungligen var det ett initiativ från Sverigedemokraterna om att bygglovsbefria en viss typ av småhus som byggdes i traditionell, svensk stil.
De hårt prövade småhus företagen greppar efter halmstrån för att överleva. Och även om de vill se förbättringar i Boverkets förslag kan ett typhus skapa nya möjligheter för branschen. Än så länge är det lite oklart vad oppositionen tycker om förslaget.
Och det råder osäkerhet på flera punkter när det gäller bygg- och bostadspolitiken. Här finns inte utrymme att gå igenom alla partiernas program men jag bjuder på ett litet axplock.
Regeringspartierna vill fortsätta på den inslagna vägen med regelförenklingar och satsningarna på det ägda boendet gärna i form av småhus.
Socialdemokraterna förslår mer statliga stödåtgärder i form av produktionsstöd för hyresbostäder och studentbostäder, byggkrediter, statliga startlån och höjda bostadsbidrag för barnfamiljer.
Risken är kanske att det blir som med investeringsstödet. Man inför åtgärder som sedan avskaffas vid ett nytt eventuellt maktskifte.
Vänstern vill öka den statliga finansieringen av bostadsbyggandet och även införa ett statligt byggbolag.
Miljöpartiet vill öka byggandet av hyresrätter. Man vill även minska byggsektorns klimatpåverkan och energieffektivisera bostäder genom att öka återbruket och skapa förutsättningar för mer träbyggande.
Lite oklart hur det går ihop med ambitionerna att ställa om skogsbrukets möjligheter att avverka. Samtidigt vill man höja priset på bensin och diesel vilket lär slå mot entreprenadföretagen.
Centern vill ha fri hyressättning i nyproduktion och sänka skatten vid byte av bostad. Man föreslår också sänkt arbetsgivaravgift för unga för att underlätta att de kommer in på arbetsmarknaden.
Det kanske kan bidra till att stärka kompetensförsörjningen i byggbranschen. Men det vore väl önskvärt att man först såg till att de som faktiskt är på våra byggen har rätt att vara där?
Och hur blir det med de alla miljardsatsningar på infrastruktur?
I ett utspel från infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson hävdar han att Socialdemokraterna vill flytta 45 miljarder från vägunderhåll till satsningar på järnvägen i stället. I den nationella planen för är totalt 354 miljarder avsatt till vägunderhåll. Ministern menar att förändringen skulle innebära att ungefär 150 färre broar skulle åtgärdas och att beläggningsarbetet skulle minska med 25 procent. Han hävdar också att järnvägsunderhållet redan är maximerad enligt Trafikverkets bedömning.
Risk för mazurka med andra ord.
Det är självklart att det blir förändringar i bygg- och bostadspolitiken vid ett maktskifte. Det speglar folkets vilja och driver utvecklingen framåt. Men oavsett vem som sitter vid makten tror jag att byggbranschen skulle önska mer långsiktiga lösningar. Det är svårt att gasa om man riskerar att behöva bromsa och styra åt ett annat håll igen efter några år.
