Jag fick nyligen ett mejl från en av våra medlemmar. Han är en erfaren arbetsledare som arbetat ute i produktionen sedan slutet av 80-talet. Hans ord var rakare än de flesta branschanalyser jag läst på sistone. Han ställde en fråga som hela vår bransch måste våga besvara: ”Hur ska vi få de yngre att stanna kvar ute i produktionen?”
I sitt mejl beskriver han en vardag där det numera ska ”byggas dubbelt så fort med hälften av personalen” jämfört med när han klev in i branschen. Hans iakttagelse är varken unik eller ny, men den sätter fingret på ett akut systemfel som skär rakt igenom hela samhällsbyggnadssektorn.
Varje år kliver nya, lovande talanger ut på våra byggarbetsplatser med ett genuint engagemang för hantverket och ledarskapet. Men mötet med verkligheten blir snabbt en kalldusch. När de ser hur platschefer och arbetsledare tvingas dra ett orimligt tungt lass för att få ihop en kalkyl och en tidsplan som var spräckt redan på ritbordet, söker de sig vidare. De väljer bort den operativa produktionsledningen till förmån för lugnare kontorsroller. Det gör ont att se, för ute i produktionen finns egentligen branschens starkaste gemenskap och roligaste utmaningar. Men hur kul jobbet än är i grunden döljs det tyvärr i skuggan av tidspressen. Kvar står en alltmer utmattad skara chefer som förväntas täcka upp för bristande förutsättningar. Veteranen i mitt mejl sammanfattade konsekvenserna av detta uppskruvade tempo kort och smärtsamt: ”Fort ska det gå. Och så frågar många, varför blir det så mycket fel?”
Det är inte folket ute på byggena det är fel på. Problemet sitter i de ramar vi ger dem. Orimligt pressade tidsplaner har blivit norm i stället för undantag, och här måste vi våga granska hur vi handlar upp byggprojekt. Inte minst gäller det den offentliga upphandlingen via LOU, där fokus på lägsta pris och kortast möjliga byggtid under lång tid har fått styra.För den enskilde entreprenören blir detta en försåtlig fälla. Att som anbudsgivare flagga för att en utlyst tidsplan är ohållbar innebär i praktiken att man sorteras bort direkt. Systemet belönar i stället glädjekalkyler, där de saknade tidsmarginalerna i slutändan tas ut ur produktionsledningens hälsa och i förlängningen drabbar både kvalitet och säkerhet.
Ett viktigt steg på vägen är EU-kommissionens färska förslag att i offentliga upphandlingar prioritera kvalitet och goda villkor framför lägsta pris. Det skickar en tydlig signal till svenska myndigheter och kommuner att sluta gömma sig bakom stelbent praxis och i stället gå före som ansvarsfulla beställare.
Men förändringen kan inte stanna där. Både offentliga och privata beställare måste börja behandla realistiska tidsplaner som en nödvändig investering i ett hållbart byggande. Och på samma sätt måste entreprenörernas egna ledningsgrupper visa ett större affärsmässigt mod. Det är dags att sluta skriva under avtal där man redan från början vet att kalkylen bara går ihop om platschefen jobbar ihjäl sig.
Vi pratar oavbrutet i branschen om hur vi ska lyckas locka fler unga till sektorn och säkerställa framtidens kompetensförsörjning. Det är lätt att glömma bort att det inte spelar någon roll hur många vi lyckas rekryterar om vi inte skapar en arbetsmiljö i produktionen där de faktiskt vill stanna. Det är hög tid att vi ger cheferna ute på byggena de förutsättningar de behöver för att orka hela vägen.
/Jeanet Corvinius, ordförande, Byggcheferna
