Det hör tyvärr inte till ovanligheterna att stora entreprenader i vår bransch kör fast. Tvister, fördyringar, förseningar – ibland till och med avbrutna kontrakt. Varje gång blir rubrikerna stora och diskussionen fastnar i skuldfrågan. Men bakom varje konflikt finns ett större problem: vi har byggt ett system som alltför ofta gör kontraktet till en fallgrop i stället för en bro.
Traditionella entreprenadformer är ofta präglade av misstro. Risker flyttas hellre än delas, och kontrakten blir juridiska sköldar snarare än verktyg för samarbete. Det kan fungera i enklare projekt, men i komplexa infrastruktursatsningar blir det en risk i sig. Forskning från Australien visar att rättsliga tvister i stora bygg- och anläggningsprojekt ofta motsvarar runt 2–3 procent av projektkostnaden – vilket på miljardprojekt innebär enorma belopp som aldrig kommer samhället till godo.
I en bransch med låga marginaler blir detta en alldeles för stor risk att bära. Ska sanningen fram vet vi att vissa projekt till och med kalkylerar med att hämta en del av sin vinst i tvister. Dystert, men sant.
Alliansmodellen
Det är därför intressant att se hur Finland, men även Australien och Storbritannien, prövar nya vägar. Alliansmodellen – där beställare, entreprenör och konsulter går in i projektet som ett gemensamt team – bygger på delade risker och gemensamma incitament. En sammanställning av 61 alliansprojekt i Australien och Nya Zeeland (2008–2013) visar att de ofta presterade bättre än traditionella entreprenader både vad gäller tid, innovationsgrad och tvistnivå. I Finland har man sett liknande effekter: i komplexa infrastrukturprojekt har modellen lett till färre konflikter och större flexibilitet när förutsättningarna ändrats under resans gång.
Men modellen har också sina kritiker. Allians kräver hög mognad och en kulturförändring – från hårda förhandlingar till verkligt samarbete. Incitamenten måste vara väl avvägda. Felaktigt utformade gainshare/painshare-modeller kan i värsta fall driva upp kostnader snarare än att hålla dem nere. Och modellen passar inte alla projekt: ett standardiserat bostadsprojekt riskerar att bli överadministrerat, medan ett sjukhusbygge med tekniska gränssnitt kan vinna stort på samverkan. I Australien har man dessutom sett att så kallade no dispute clauses inte alltid fungerar i praktiken – när problemen blir riktigt stora testas ändå relationerna hårt.
Vi behöver fler verktyg
Det viktiga är att vi inte fastnar i svart-vitt tänkande. Det handlar inte om att allians är lösningen på allt – utan om att vi behöver fler verktyg i lådan. I dag är vi bra på att släcka bränder. Men om vi vet att konflikterna återkommer gång på gång, då är det inte otur. Då är det ett systemfel.
Framtiden kan mycket väl vara en mix. I vissa projekt kan traditionella entreprenadformer fungera bäst. I andra kan vi ta lärdom av alliansmodellen, samverkansavtal eller hybridlösningar. Och vi bör våga mäta och jämföra. Om vi vet att alliansprojekt i genomsnitt uppvisar lägre tvistkostnader, högre innovationsgrad och bättre tidshållning – varför inte testa även i Sverige?
En samhällsfråga
Med risk för att låta som en moralpredikant vill jag ändå påpeka allvaret i detta mönster. För de största och mest komplexa projekten involverar ofta offentliga beställare. Då blir kostnaden för tvister inte bara en branschfråga – utan en samhällsfråga.
Men i slutändan handlar det inte bara om kronor och ören. Det handlar om förtroende. Och vi vet en sak: när förtroendet går förlorat blir priset alltid högre än vad som står i kontraktet. Om vi kan bygga strukturer där förtroendet får växa i stället för att eroderas, då bygger vi inte bara bättre projekt – vi bygger en starkare bransch.
/Jimmy Dahlström,
Chef för den temporära fabriken, Ramirent
