Percy Barnevik har nyligen släppt sin bok ”Ledarskap 200 råd”. Att han vid 72 års ålder skriver, som han själv säger, ett testamente bestående av 200 råd till ledare är i sig inte speciellt märkvärdigt. Men hela boken andas historia, övertygelse, makt och humor. En ledarskapsbok man läser med behållning och dessutom gärna använder som uppslagsverk.
”Du kan få en och och halv timme på tisdag, jag är i Sverige i två dygn, hos mig i Gamla stan”, svarar han när vi ber om en intervju.
Jag är ute i god tid, råd nummer ”56 Möten” innehåller nämligen två rader som etsat sig fast: ”Lås dörren vid mötesstart, som på Operan, så sent ankomna lär sig komma i tid”.
Där står han i vit skjorta, mörka byxor och slips: ”Hej, jag var nere en sväng på biblioteket. Vi går upp”. ”Dricker du kaffe? Ta ett wienerbröd också”. Han, Percy Barnevik, markerade med sitt välkända kroppsspråk att han var redo att svara på mina frågor.
Efter den inledande, obligatoriska, frågan varför han valt att skriva boken kommer samtalet igång ordentligt. ”Efter mina memoarer var det så pass många som ville veta mer om hur jag ser på ledarskap så ett testamente i uppslagsform kändes naturligt. Nu när jag ser det färdiga resultatet kan jag säga att den här boken hade jag verkligen behövt som ung och färsk beslutsfattare för 50 år sedan”. Men han poängterar att man egentligen inte kan skriva en bok med råd till andra som passar in på alla ”Det jag skriver, påstår och delar med mig av måste stämma för dig som människa”.
Naturligtvis är Percy Barnevik väl medveten om att det inte är så många företagsledare, svenska eller internationella, som har en vardag lik den han har haft och delvis fortfarande har. Men det är inte för den lilla skaran internationella företagsmagnater, som han själv representerar, han skrivit boken: ”Nej, den är i första hand riktat till personer som har några års erfarenhet som ledare eller chef bakom sig. Man behöver dock inte nödvändigtvis vara företagsledare. Den fungerar lika bra för offentliganställda, i föreningar och andra sammanhang där det krävs ett tydligt ledarskap”.
Trots alla framgång är han medveten om sina misstag, både stora och små. ”Att skriva en bok om ledarskap om man saknar egen erfarenhet av att såväl lyckas som att misslyckas är inte trovärdigt. Det finns inte så många böcker i ämnet som kommer direkt ”från hästens mun” som han säger, på engelska.
Fick du hybris någon gång?
Percy skrattar till och svarar blixtsnabbt; ”Ja, flera gånger. Men den första som tog ner mig på jorden var min hustru. Hon påminde mig om att jag är dödlig. Hade dessutom starka medarbetare som inte agerade ja-sägare. Men visst var det svårt att hålla fötterna på jorden när det började talas om en Barnevik-sfär under perioden jag hade engagemang åt såväl Stenbeck och Johnson som Wallenberg. Det har jag inga problem att erkänna”. Han säger det lika naturligt som han frågar om jag vill ha påtår. Han har naturligtvis fått frågan om hybris tidigare och säkert också tittat i backspegeln. Han vet om att han spelat i den högsta av företagsdivisioner och skäms inte för det. Men han är heller inte dryg. Bara rakt på, inga omvägar, inga omsägningar, inget utläsande mellan raderna. Hans sätt att prata och svara har han, enligt egen utsago, tränat upp under 1000-tals föredrag. ”Om hela föredraget är 100 procent betyder kroppsspråket 60 procent, rösten 20 och innehållet 20. Man kan alltså inte komma dragande med power point-presentationer modell telefonkatalog och tro att man ska få lyssnarnas uppmärksamhet”.
Har boken ett bäst-före datum?
”Nej, jag tror inte det. Idag har vi e-post och internet. Förr var det fax och ett herrans liv på telefonerna. Egentligen ingen skillnad eftersom mycket handlar om kommunikation och tidshantering. Ser heller inte att förutsättningarna för bra team building förändrats nämnvärt över tid. Nej, den kommer att hålla ett bra tag till och skulle ha fungerat för mig för 50 år sedan med vissa kommunikationstekniska förändringar”.
Percy Barnevik valde att bosätta sig i London efter tiden i ABB och Schweiz. Varför?
”Framför allt gillar jag engelsmännen och deras mentalitet. Trivs helt enkelt bra där och London är fortfarande på något sätt affärsvärldens centrum. Men jag har sju barnbarn i Sverige så det bli en hel del tid här också”.
Kan man jobba så som du har gjort?
Han drar lite på munnen och svaret kommer blixtsnabbt ”Nej, det går egentligen inte. Inte bra att vara ordförande i fem jättebolag samtidigt som man är VD för omkring 200 000 medarbetare. Det är inget jag rekommenderar. Men så var det”. Han förstår att det inte är så många som sitter i en sådan sits han gjorde och utvecklar det här med sin egen fysiska närvaro till en liknande situation som betydligt fler befinner sig i ” FN- och EU-uppdrag låter fint och är smickrande, men inget man ska hålla på med som företagsledare. Det tär. Man ska också passa sig för andra så kallade prestige- och statusuppdrag i samhället”. Percy Barnevik tar det ganska lugnt nu, jämfört med tidigare ” Vi har omkring 55 000 människor ute på fältet i Hand in Hand-organisationen och jag nöjer mig med 60-70 arbetstimmar i veckan idag mot tidigare 80-90 timmar”, säger styrelseordförande Barnevik som erkänner att han fortfarande har svårt att tänka sig 40-timmarsveckor.
En sektion i boken heter ”Amerikaner, Kineser och Östeuropéer”. Ska man göra en snabb VD-märkning på vad Percy Barnevik tycker om dessa och andra utländska marknader och länder blir det ungefär så här: ”I USA är allt möjligt och jag är en stor USA-vän, men gillar inte deras advokattradition. Östeuropa med Ryssland i spetsen håller fortfarande på att trassla sig ur kommunistgreppet och Kina vill återerövra jorden genom att sno åt sig så mycket som möjligt av andras teknik och kunnande. Japan orkar inte hålla tillväxtakten men fortsätter att mala på. Tyskland är ett framtidsland när/om man kan lämna sina två klavertramp, läs världskrig, bakom sig. Afrika går inte att dra över en kam, vissa delar kommer starkt. Andra halkar efter. Men den största potentialen har nog Indien”.
Percy Barnevik sa att jag skulle få en och en halv timme för min intervju och jag fick en och en halv timme plus några minuters hej- och hejdå-tid. Där lever han som han lär i alla fall.
Mikael Sagström
