Vinddriven polarstation invigd på Antarktis

Vinddriven polarstation invigd på Antarktis
Världens första polarstation som enbart drivs med förnybar energi invigdes i går i Antarktis.

Nio små vindturbiner på 6 kW, solfångare och solceller ska förse den belgiska forskningsstationen Princess Elisabeth med värme och elektricitet.

Turbinerna kommer att få tampas med den värsta väderleken i världen. Den genomsnittliga vindhastigheten på kontinenten ligger över 80 kilometer i timmen, med vindbyar på upp till 320 kilometer i timmen på vintern.

Enligt tillverkaren, Proven Energy, har företagets konstruktion tidigare klarat tyfoner i Japan och snöstormar i Slovenien.
— Våra rotorblad flöjlar (viker undan, red. anm) när vinden trycker på för hårt, säger Mark Connolly, marknadschef på Proven Energy .

Bladen på det skotska vindkraftverket är upphängda i ett speciellt gångjärn som gör att de böjer sig bakåt samtidigt som de vrider sig runt sin egen längdaxel när vindstyrkan ökar.

En liknande konstruktion finns på det svenska vindkraftverket Pitchwind . Där är bladen spända med en fjäder, som håller dem i rätt position upp till en viss vindstyrka. Blåser det mer viker bladen undan för vinden.

Enligt Proven Energy är företaget först med att installera vindkraft i Antarktis. Men enligt New York Times har Australien haft vindkraftverk vid sin forskningsstation Mawson sedan 2003.

Även USA har använt sig av vindkraft och solceller för att förse sin kommunikationsstation på Black Island med elektricitet. Och nyligen började polargrannen Nya Zeeland bygga vad som kallas ”världens sydligaste vindkraftspark” på Ross Island.

De tre vindkraftverken på 300 kW ska leverera el till Nya Zeelands egen polarstation, Scott Base, samt till USAs stora McMurdo station.

Annars är dieselgeneratorer den vanligaste kraftkällan i Antarktis, berättar New York Times.

Men för att klara den extrema kylan använder kontinentens största bas, McMurdo, en särskild dieselblandning som forslas hela vägen från Grekland på ett bränsleslukande tankfartyg.

Om dieseln sedan ska vidare till en mindre amerikansk bas vid Sydpolen, fraktas den ofta med stora lastflygplan av typen C-130. Den turen tar cirka tre timmar och innebär att det går åt 2 700 liter flygbränsle – enkel väg.

Jonas Hållén / Ny Teknik

Ny Tekniks hemsida

Relaterade artiklar

”Ansökan borde stoppats redan i första instans”
Grönt erkännande för Wästbygg
Assemblin köper Finlands ledande systemleverantör
Hybridelement ska minska byggbolagens miljöpåverkan