20 år med ekologisk pionjär

Ljuset flödar in från stora fönster över golvens vackra trätiljor hemma hos Mia Torpe, i dag miljöchef på HSB. Som grundare och första medlem i föreningen Ebba, Ekologiskt boende i Björkhagen, fick hon välja lägenhet först.

Till lägenheten finns två terrasser med utsikt över radhusområdet, utspritt bland träddungar och små bergknallar. Skönheten i boendet var mycket viktig när föreningen byggde sina hus. Högt i tak, trägolv och vackra fönster stod högt på listan. Men ingen av lägenheterna är den andra lik.

— Alla medlemmar som skulle bygga fick en timme var med arkitekten. Det var väldigt uppskattat. På så sätt hade man möjlighet att påverka planeringen. En del har stora ytor, andra byggde flera mindre rum i sina lägenheter, berättar Mia Torpe.

Ebba byggde husen tillsammans med Småa och HSB. De första familjerna flyttade in 1995. Området blev mycket uppmärksammat, och det var inte alltid positiva tongångar. ”Ekohusen fiasko — slösar energi”, ”Byn riskerar fukt- och mögelskador” larmade tidningarna.

Mia Torpe berättar att visst var det problem. Energiförbrukningen sköt i höjden för att det blev kalldrag från väggarna. Men det berodde på byggslarv, inte på själva byggidén, menar hon. Och slarvet berodde till en del på okunnighet. I Understenshöjden prövades nya metoder som byggarna inte kände till. Betongbjälklag mötte prefabricerade trästommar och cellulosafiberisolering på ett nytt sätt.

— På vissa ställen kunde man sticka in en arm i glappet, berättar Mia Torpe och sträcker ut armen i luften ovanför köksbordet för att visa. Det blev luftfack utan isolering och drag in i lägenheterna. Det blev åtgärdat sen, problemet finns inte i dag.

Hon minns att de ville prata med byggarbetarna innan de satte igång, för att berätta hur de tänkte. Men byggaren sa nej. Efterhand blev de bekanta med byggarbetarna och kunde prata med dem ändå.

Fukt och mögelskador var det trots tidningarnas skriverier aldrig problem med. Även om många var skeptiska mot att husen inte hade någon plast på isoleringen i väggarna. Larmet om fukt berodde på att en forskare hade räknat på hur husen skulle byggas, och kommit fram till att de skulle kunna mögla. Men han hade räknat på mineralull. I Understenshöjden användes Ecofiber som leder bort fukten bättre.

— Vi blev såklart oroliga och satte upp fuktmätare på alla ställen där riskerna var beräknade. Men det är och har aldrig varit problem med fukt.

En del av lösningarna som de använde har kommit sen på bred front. När området byggdes var plast ett vanligt material till golv och badrum. De boende i Understenshöjden ville absolut ha trägolv i lägenheterna och klinker i badrummet. Och hushållsmaskiner som var miljövänliga.

— Vi hade ett jättesjå att hitta freonfritt kylskåp då, som inte skulle dra för mycket energi heller. Vi tog det bästa vi kunde hitta till ett rimligt pris. Men nu har ju branschen kommit ikapp de tankarna till max!

Bostadsrättsföreningen Understenshöjden försöker följa med i utvecklingen av ny bättre teknik. Just nu ser man över energisystemen för att förbättra effektiviteten. Bland annat ska innerfönstren bytas ut från energiglas till isolerglas.

— Om vi hade byggt med den teknik som finns idag hade det förmodligen blivit passivhus. De kommer att bli enastående om de byggs rätt. Vi gjorde det bästa vi kunde då, i en bransch som inte var mogen för våra tankar, berättar Mia Torpe.

Vi går ut i vinterljuset och promenerar från Mia Torpes hus genom området. Husen är träbruna med silverton. En Monet-inspirerad bro leder från de nedre husraderna över en liten bäck till gångvägen som löper längs Kärrtorps idrottsplats mot Nackareservatet. Mia Torpe visar mot det smala lilla vattendraget, för dagen fruset och blickstilla.

— Här skulle bäcken ha hoppat om våren, men den är ganska liten eftersom dammarna inte blev godkända för avloppsrening som vi hade planerat, säger hon lite besviket, men är trots allt nöjd med att de i Ebba fick igenom så många av sina ekologiska idéer.

Från de urinseparerande toaletterna är det i nuläget bara urinen som följer kretsloppet ut på åkrarna. Mia Torpe var själv med och stoppade en satsning i större skala på de separerande toaletterna i bostadsbyggen.
— Det behövdes mer forskning, säger hon.

I återvinningsrummet bredvid parkeringen finns returlådor för det mesta. På dörren bredvid står det ”Återanvändning” på skylten. Här kan de boende lämna avlagda kläder, böcker eller skridskor, och ta med sig något annat hem i stället.

Både miljösatsningen och den sociala gemenskapen har varit svåra för många att förstå. I början, när föreningen bestod av 150 personer, skulle de undersöka intresset för projektet i andra bostadsköer.

— ”Ni har nog tömt Stockholm på miljömuppar” sa de på HSB, berättar Mia Torpe. Men de hade fel, intresselistan växte till 2 000 personer.

Nu är tongångarna annorlunda, men gemenskapstanken är fortfarande lite främmande.
— Folk i byggbranschen säger att ”eko — det kan vi förstå, men by..?”

Gemenskapen är viktig för många människor, tror Mia Torpe. Och det behöver inte betyda att man springer ut och in hos varandra hur som helst. Alla har sitt eget, de gemensamma aktiviteterna är frivilliga. För tillfället finns inget matlag, det är ingen som har lust med det just nu. Men i gemensamhetslokalerna utnyttjas möjligheterna för fester ofta.

Vi vandrar tillbaka genom byn. Av dem som flyttade in från början är det bara åtta hushåll som har flyttat härifrån. Mia Torpe säger att hon är både stadsråtta och skogsmulle. För henne är läget perfekt med tio minuter till tunnelbanan men med Nackas skogar inpå knuten.

— Jag älskar att bo här. Jag ska bo här tills jag dör om det går, säger Mia Torpe.