Triathleten och föreläsaren Jonas Colting skriver i sin krönika om understimulerade kroppar, betydelsen av motion och att utsätta sig för det obekväma.
Det finns några välciterade rader ur en dikt som lyder ”Two roads diverged in a wood, and I – I took the one less traveled by, And that has made all the difference.”
Dikten är skriven av Robert Frost och kan tolkas som att våga välja det nya, obekanta och obekväma.
Jag är övertygad om att rädsla är en av människans primära drivkrafter. En del av oss är rädda för det stillastående och statiska och andra för det framåtdrivande och dynamiska. Rädd för att stanna här eller för att gå framåt. Rädd för att stå stilla eller för att röra på sig? Utgör det stadigvarande och välbekanta en trygghet eller ett fängelse? Blir det nya okända ett straff eller en välsignelse? Befintlighet eller förändring. Ett klassiskt mänskligt dilemma faktiskt…
Vi lever i ett samhälle med absurt många tillgängliga val och med sociala skyddsnät som gör att fallhöjden ifrån eventuella misslyckanden, kriser och trauman i regel är tacksamt låg. Aldrig tidigare har vi heller haft så mycket tillgänglighet och utrymme för fritid och självförverkligande. Dessa tre aspekter av modernt västerländskt liv borde rimligtvis utgöra ett fundament för lycka och själslig frid. Men verkligheten visar på motsatsen. Den största orsaken till sjukskrivning idag är mentala och psykiska åkommor där stress, utbrändhet och depression är centrala i sjukdomsbilden. Många människor idag är helt enkelt olyckliga. Det skaver en aning i själen.
Kan det vara så att bekvämligheten har blivit obekväm? Absolut! Här följer tre exempel som svar på varför;
Den fysiska kroppen är idag separerad ifrån den själsliga kroppen. Inte bara det, den fysiska kroppen har i princip gjorts överflödig och nästintill en belastning med sina inneboende krav på skötsel och omvårdnad. Nästan inga yrken idag, eller livet i stort, kräver en fysisk ansträngning. De flestas kroppar går igenom dagen understimulerade samtidigt som hjärna, själ och intellekt är överstimulerade. Ett enormt problem då vi i högsta grad är synnerligen fysiska varelser.
Tillvaron blir mer och mer abstrakt och mindre konkret. Både arbete, kommunikation och nöjen utförs och upplevs i hög grad via datorer och digitala kanaler och betydligt mindre i en konkret verklighet.
Snabba kickar, behovsuppfyllnad och tillfredsställelse finns i överflöd, överallt och hela tiden.
Det är ingen tillfällighet att motion, frisk luft och dagsljus samt natur ligger högst på listan över rekommendationer till människor som av olika skäl mår dåligt. Det är i grova drag något i princip alla känner till som en väg till bättre välmående. Ändå är det förtvivlat få som i grunden är beredda att helt byta och bryta en ohållbar livsstil och välja en ny väg i livet. Varför? Därför att det är obekvämt, osäkert och skrämmande.
Jag är övertygad om att motionärer är lyckligare människor än genomsnittet. Jag är övertygad om att det just är motionen som gör dem lyckligare. Jag vet att jag blir lyckligare av att träna! Och att det är tillfällena av trötthet, kyla, värme, ansträngning, hunger, törst, smärta, och tillfällig utsatthet som skänker perspektiv att göra bekvämligheten meningsfull. När man inte väjer för det obekväma så vet man att det enda man behöver frukta är rädslan i sig.
Inom Hållbara Chefer arbetar vi med mänsklig hållbarhet utifrån övertygelsen att hållbara verksamheter kräver hållbara människor. En chef som vågar prioritera återhämtning, rörelse, relationer och personlig utveckling bygger inte bara sin egen motståndskraft utan också starkare team och organisationer. Kanske är det just där vägen framåt börjar – i modet att välja det som känns obekvämt idag för att skapa ett mer hållbart liv och ledarskap imorgon.
/Jonas Colting, projektledare, Hållbara Chefer för Byggcheferna
