Jonas Colting har vunnit ÖtillÖ flera gånger men numera deltar han för att utsätta sig för det obekväma, för att stärka sin resiliens och höja sina marginaler.
I början av september så deltog jag på ÖtillÖ i Stockholms Skärgård, VM i Swimrun.
ÖtillÖ är en av världens hårdaste och mest prestigefyllda endagarsevent för uthållighetsidrottare med en oförlåtande bansträckning på 70 kilometer mellan Sandhamn och Utö och där du i par med en partner tillryggalägger distansen simmandes och springandes i våtdräkt och skor. Totalt nio kilometer simning och 61 kilometer löpning över och mellan ett 20-tal öar.
2026 markerade eventets 20-årsjubileum och det här var mitt 19:e lopp och med det är jag med råge den ”mesta” deltagaren.
Jag har faktiskt lyckats vinna ÖtillÖ vid tre tillfällen men som 53-årig småbarnspappa håller jag nu till i den senare hälften av startfältet och är timmar efter täten i mål. Så det är knappast segervittring och äregirighet som får mig att återkomma år efter år.
ÖtillÖ bjuder på den mest tekniska och svårmanövrerade terräng man kan tänka sig. Hala eller vassa klippor och tusen tillfällen att potentiellt ramla och slå sig. Min mardröm. För någon som kommer från triathlon med barmarkslöpning och som betraktar orientering som en militärövning så kunde det inte vara längre ifrån idealiska förutsättningar för att trivas på banan. Så det är knappast min kompatibilitet med bansträckningen som lockar mig.
Jag avskyr helt enkelt banan. Men jag älskar eventet. Jag älskar det faktum att något som börjar som en mycket obskyr utmaning och tar den initiala formen av ett perifert gräsrotsevent 20 år senare samlar många hundra deltagare från 25 länder som alla är spjutspetsen i en idrottsform med uppskattningsvis en halv miljon utövare världen över.
Jag älskar det faktum att en utmaning som initialt ansågs i princip omöjlig att ens klara (under de första åren var det inga lag som ens gick i mål med dagens tävlingsforms mått) och nu tävlas det från första minuten till sista i ett nästan löjligt högt tempo.
Jag älskar också det faktum att många i swimrun hittat en enastående fin, social och välkomnande träningsform där både simning i öppet vatten och löpning avdramatiseras och att det mycket mera än prestation handlar om ett äventyr och att klarar banan.
Att köra swimrun i allmänhet och ÖtillÖ i synnerhet är också en övning i lagarbete, prioriteringar, situationsanpassning, krishantering och delmålsträning med fokus på nuet. Och att på det sättet bli en metafor för självledarskap och lagarbete i alla dess sammanhang.
Att hjälpa varandra och att utnyttja varandras styrkor och komplettera brister, den simmaren drar exempelvis den sämre simmaren med en förankringslina så att laget rör sig snabbare. Att kunna hushålla med krafterna, anpassa teknik och strategi till väder och vind och strömmar i vattnet. Att peppa varandra och pusha varandra och hantera problem direkt innan de blir för stora. Och mer än något annat att fokusera på en simning och en ö i taget. Banan är fruktansvärt lång när man ser den i sin helhet men en med en simning och en ö i taget så är det åtminstone hanterbart.
Men det främsta skälet till att jag återvänder år efter år är att jag ser värdet i att utsätta mig för något rejält obekvämt på regelbunden basis. Att åtminstone en gång om året tvinga mig rejält utanför min komfortzon. Och att både träningen inför och loppet som sådant stärker min resiliens och höjer mina marginaler. Jag tror att det gör mig lite bättre på att leda mig själv och därmed också att leda andra.
/Jonas Colting, projektledare, Hållbara Chefer för Byggcheferna
