Johan Lundgren på Delphi skriver i sin senaste krönika om vad som gäller när det blir tal om återvinningskrav vid en konkurs.
Ett byggföretag som försätts i konkurs har ofta genomfört ett antal betalningar till underentreprenörer och andra leverantörer, under tiden närmast före konkursen. Sådana betalningar kan bli föremål för återvinningskrav från konkursförvaltaren, dvs. krav på att beloppet ska återbetalas. Vid en konkurs är det nämligen förvaltarens uppdrag att omvandla konkursbolagets tillgångar till pengar, som ska utbetalas rättvist till borgenärerna enligt reglerna i förmånsrättslagen. Syftet med återvinningsreglerna är att åstadkomma en sådan rättvis fördelning, genom att ge förvaltaren en möjlighet att ingripa mot rättshandlingar som har företagits för att kringgå följderna av en väntad konkurs.
En grundläggande förutsättning för återvinning är att transaktionen inneburit nackdel för borgenärerna, antingen enskilt eller kollektivt. I konkurslagen finns det sedan två återvinningsregler som kan bli aktuella vid leverantörsbetalningar; 4 kap. 5 och 10 §§. Enligt den sistnämnda gäller att betalningar som skett inom tre månader före dagen för konkursansökan kan återvinnas om de skett med osedvanliga betalmedel, i förtid eller med ett stort belopp. Enligt rättspraxis anses belopp överstigande 10 % av konkursboets tillgångar vara återvinningsbara enligt denna bestämmelse, vilket innebär att en stor andel av de löpande betalningarna från ett entreprenadbolag kan vara aktuella för återvinningskrav.
För att återvinning ska ske enligt 4 kap. 10 § krävs emellertid även att betalningen inte kan anses ”ordinär”. Tanken är med andra ord att endast betalningar som – objektivt sett – avviker från det normala ska återvinnas och den centrala frågan är om betalningen förefaller ha påverkats av bolagets förestående konkurs. Det kan således ha betydelse att det är fråga om en avtalad och i behörig ordning erlagd betalning för t.ex. utfört arbete eller levererade varor.
Återvinningsregeln i 4 kap. 5 § omfattar däremot – som utgångspunkt – samtliga betalningar som skett fem år före konkursen och oberoende av belopp, dock förutsatt att konkursbolaget var eller blev på obestånd vid betalningstidpunkten. För återvinning krävs även att betalningen på ett otillbörligt sätt gynnat mottagaren framför andra borgenärer. Förenklat kan man säga att denna regel avser att träffa rättshandlingar som företagits i en obeståndssituation och som på ett otillbörligt sätt har skadat borgenärerna.
Kravet på otillbörlighet anses innebära att återvinning endast ska ske av rättshandlingar som på ett klandervärt sätt har företagits för att kringgå följderna av eventuellt förestående konkurs, t.ex. i syfte att försätta en borgenär i bättre ställning än om reglerna i förmånsrättslagen hade följts. Det har också uttalats i litteratur och praxis att bestämmelsen endast avser att träffa ”illojala” transaktioner av extraordinär karaktär. För återvinning krävs dessutom att mottagaren var i ond tro, dvs. kände till, eller borde ha känt till, obeståndet och de omständigheter som gjorde betalningen otillbörlig.
Det är viktigt att ha i åtanke att en konkursförvaltare ofta har ett informationsunderskott i förhållande till betalningsmottagaren. Förvaltarens initiala bedömning, att grund för återvinning föreligger, kan således komma att ändras om ytterligare information och underlag om betalningen presenteras. En förvaltare är också ofta villig att träffa en uppgörelse. Den som mottar ett återvinningskrav bör under alla förhållanden noga överväga om kravet är befogat och vid behov stämma av saken med jurist. Det kan vara fel beslut att ge sig in i en lång rättslig process, men det kan likväl vara onödigt att återbetala beloppet när det finns skäl att ifrågasätta förvaltarens ståndpunkter.
/Johan Lundgren, Partner, Advokat, Delphi
