Kristoffer Tamsons tillträder som vd för Byggföretagen i en tid med synnerligen stora utmaningar. Och han gör det i en minst sagt komplicerad bransch där det vanligtvis krävs både genuin utbildningsbakgrund och lång erfarenhet för att bottna. Tamsons är förvisso ”ung” och har på så sätt framtiden för sig. Men det vill till att lära kvickt och samtidigt hinna lyssna in olika perspektiv.
När Stig Malm tillträdde som LO:s ordförande 1983 fick han frågan varför han tog jobbet. Han svarade, för att ”det är det finaste jobbet en arbetargrabb kan få”. På motsvarande sätt skulle man kunna tänka sig att jobbet som vd för Byggföretagen var något av det finaste jobbet som någon med lång erfarenhet från byggbranschen kunde inneha. Så verkar dock inte vara fallet. För andra gången på raken rekryteras nu en vd från de politiska leden.
Kristoffer Tamsons har tills nu verkat som regionsråd för (m) i Stockholm, tidigare trafiklandstingsråd och längre tillbaka talskrivare åt Fredrik Reinfeldt. Vid de få gånger vi träffats har han framstått som klipsk och verbal. Somliga beskriver honom som en ”typiskt, konfrontativ stockholmsmoderat”. Andra som reflekterande och inkännande.
Låt oss hoppas på det senare för Tamsons tillträder i en tid med synnerligen stora utmaningar. Och han gör det i en minst sagt komplicerad bransch där det vanligtvis krävs både genuin utbildningsbakgrund och lång erfarenhet för att bottna. Tamsons är förvisso ”ung” (fyller 50 i december i år) och har på så sätt framtiden för sig. Men det vill till att lära kvickt och samtidigt hinna lyssna in olika perspektiv.
Vissa handgrepp finns att lära från den idag närmast legendariske Bo Antoni som hade förmågan att leda ”BI” genom en föränderlig tid, från 1990-talet till 2006. Inte för inte beskrivs Antoni som ”arkitekten bakom BI:s moderna politiska tyngd”. På delvis motsvarande sätt gjorde Ola Månsson (2011 – 2017) BI till en offensiv röst i bostadsdebatten.
Tamsons tillträder i ett läge när den svenska arbetsmarknadsmodellen är satt under gradvis ökad press. Partsautonomin innebär att parterna har ett dubbelt ansvar att både reglera villkoren och säkerställa att de efterlevs. Alla seriösa betraktare ser att det senare ledet i praktiken är satt ur spel. I tillägg har organisationsgraden minskat både på arbetsgivare- och arbetstagarsidan något som per automatik minskar legitimiteten.
Inom Byggnads förefaller många drömma sig tillbaka till den gamla modellen med ett fåtal stora arbetsgivare och homogena, svenska arbetslag som tillsammans med ackordssystemet gav facket en stark makt ute på arbetsplatserna. Med ökad grad av prefabricering, internationalisering och UE-kedjor framstår denna förhoppning alltmer som en hägring.
Byggföretagen har av givna skäl välkomnat ”moderniseringen” men haft konstant svårt att presentera en trovärdig strategi som på ett effektivt sätt motverkar fusk och kriminalitet. Skulle bristerna kvarstå uppstår per automatik ett allt starkare tryck på statliga, institutionella ingrepp, ytterst att kollektivavtalen allmängiltigförklaras och att staten i praktiken tar ansvaret för migrantarbetarnas villkor, där organisationsgraden idag är nära noll. Ett sådan utveckling, i praktiken ett systemskifte vore en svår prestigeförlust för såväl Byggföretagen som Byggnads.
I praktiken står parterna vid ett vägskäl. Om parterna vill att den nuvarande modellen ska bestå måste man visa att man gemensamt kan leverera ordning, legitimitet och regelefterlevnad, utan att staten behöver ta över.
En sådan strategi innebär sannolikt att man behöver skapa gemensamma kontrollorgan, partsdrivna certifieringssystem, gemensam revision av UE-kedjor, partsstyrd compliance/ seriositetskontroll och snabbare sanktioner. Parterna skulle gemensamt behöva vidta åtgärder för att höja organisationsgraden och visa en gemensam vilja att ta ansvar för de mest utsatta, d v s den utländska arbetskraften.
På 1990-talet lyckades parterna undvika ökad statlig styrning över lönebildningen genom det så kallade Industriavtalet. Parternas självständighet bestod men på villkor att man frivilligt valde att disciplinera sina yrkanden och ageranden. Mycket talar för att vi idag skulle behöva ett motsvarade ”Byggindustriavtal” där den grundläggande kontroll- och ansvarsmodellen reformeras. Frågan är om Tamsons och Kim Söderström är männen att bana väg för en sådan process? Om inte kommer de i sinom tid bli överkörda av samtidens krav.
Lennart Weiss,
senior rådgivare Akrimgruppen AB
