Oavsett utgång i rättegången om hissolyckan har tragedin redan visat hur viktigt det är att vi vågar prata om långa kedjor, arbetsmiljö och vem som faktiskt har kontroll över det som händer ute på bygget.
Vi har blivit skickliga på att dela upp ansvar i byggbranschen. Ibland nästan för skickliga. Och visst finns det skäl till det, stora projekt behöver struktur och specialkompetens. Men när byggprocessen blir allt mer uppdelad ställs också större krav på den som leder verksamheten. Ju längre avståndet blir mellan beslut och utförande, desto viktigare blir det att någon håller ihop helheten och ser till att ansvaret följs av rätt förutsättningar.
Därför handlar frågan inte bara om hur många entreprenörsled vi har eller hur ansvarsfördelningen ser ut. Den handlar om vilket ledarskap vi vill ha i vår bransch, och om att människor ska känna att någon faktiskt bryr sig om arbetet de gör, men också om att de kommer hem hela efter arbetsdagen.
När något händer pekar vi gärna på systemet eller avtalet, men kanske är problemet att ingen längre riktigt äger helheten. För när ledarskapet tunnas ut saknas ofta någon som håller ihop riktningen och ser till att alla förstår vad deras arbete betyder i slutändan. Det syns också i hur våra byggarbetsplatser är organiserade. När Byggnads och S&D granskade 100 byggprojekt hade 44 procent av arbetsplatserna tre underentreprenörsled eller fler. Samtidigt var bara var tionde person på arbetsplatsen anställd hos huvudentreprenören. Det gör frågan om vem som faktiskt leder bygget väldigt konkret.
Hissolyckan i Sundbyberg, där fem byggnadsarbetare miste livet 2023, har gjort frågan ännu mer smärtsamt påtaglig. Under byggtiden fanns enligt uppgifter 119 underentreprenörer i fem led på arbetsplatsen. Nu pågår rättegången om olyckan och skuldfrågan ska förstås prövas där. Men oavsett utgång har tragedin redan visat hur viktigt det är att vi vågar prata om långa kedjor, arbetsmiljö och vem som faktiskt har kontroll över det som händer ute på bygget.
Jag tror att många i byggbranschen känner igen känslan av att stå längst ute i produktionen och få veta vad som ska göras, men inte alltid varför. När besluten fattas långt från den som ska utföra arbetet blir det också svårare att förstå, känna stolthet eller ifrågasätta om man ser att något är fel och kunnat gjorts på ett bättre sätt, särskilt när man är beroende av nästa uppdrag. Då krävs ett ledarskap som skapar inkludering och gör det tryggt att säga ifrån. Många nära produktionen har begränsat handlingsutrymme. När villkoren redan är satta och marginalerna små kan det kännas svårt att lyfta en arbetsmiljörisk, även när det är precis det som behövs. Därför räcker det inte att säga att alla har ansvar för säkerheten. Som chefer och ledare måste vi skapa förutsättningar för människor att faktiskt kunna förvalta det ansvaret.
Det behöver vi prata mer om, för ju längre kedjorna blir, desto svårare blir det att fånga upp risker i tid. Byggföretagens senaste arbetsskadestatistik visar att arbetsplatsolyckorna inom bygg minskade under 2024. Men åtta människor omkom på svenska byggarbetsplatser förra året. Åtta människor som hade familjer, kollegor och någon som väntade på att de skulle komma hem efter jobbet. Det får aldrig bli siffror vi vänjer oss vid. Samtidigt har Fair Play Bygg, som tar emot tips om misstänkt brottslighet i byggbranschen, på tio år fått in över 3 000 tips. Det säger något om vad som kan hända när insynen blir för svag.
Det är därför positivt att fler nu försöker korta och tydliggöra kedjorna. Skanska med några till har till exempel infört max två externa underentreprenörsled i nya avtal och Trafikverket har börjat begränsa antalet led i stora upphandlingar. Färre led kan ge bättre insyn och tydligare ansvar, men begränsningar av underentreprenörsled löser inte allt.
Vi kan skriva in krav på sund konkurrens och ordning i leden. Det ska vi också göra. Men säkerhetskultur och ansvarstagande uppstår inte bara för att de finns i ett avtal. De blir verklighet först när människor märker att människor känner sig inkluderade, att någon lyssnar och att risker tas på allvar. Kanske är det där frågan egentligen börjar. Inte bara i vem som har ansvaret på pappret, utan i vem som får människor att känna att deras arbete och deras liv faktiskt spelar roll.
/Jeanet Corvinius
ordförande Byggcheferna
