Jonas Colting, projektledare för Byggchefernas Hållbara Chefer, skriver i denna krönika om ledarskap; om att först leda sig själv, sen andra.
Chefs- och ledarskap är intressant. Det finns många olika modeller och skolor. Otaliga böcker har skrivits i ämnet som var och en vill framhäva sina egna nycklar som vägen till ett lyckat ledarskap. Vi har den auktoritära ledarrollen som pekar med hela handen och som förutsätter en hierarkisk organisation där chefen inte sällan tar exekutiva beslut utan nödvändig förankring.
De av oss som har gjort lumpen förr i tiden känner igen ledarskapet. Andra kanske förknippar den auktoritära ledarstilen med amerikanska företagskulturer. Dess raka motsats skulle kunna vara den empatiska ledarrollen. Betydligt mera svensk i sin tillämpning med medbestämmande och konsensus. Vad som är bäst är säkert en tolkningsfråga. Framgångsrika exempel från båda modellerna finns i överflöd. Och det är såklart också en definitionsfråga beroende på hur man mäter och värderar begrepp som framgång, framsteg och seger eller misslyckande och förlust.
Och för vem och från vilkas perspektiv? Från chefens och ledarens perspektiv eller från medarbetarnas?
Själv har jag inte mycket erfarenhet av att arbeta i större organisationer och team. Jag har under hela mitt yrkesliv jobbat för mig själv och i små team med andra jämställda aktörer. Men jag är sedan några år tillbaka pappa till tre små barn och har i den rollen ställts inför den svåraste ledarskapsuppgiften man kan axla. Och i den rollen så har jag vid det här laget testat alla strategier mellan himmel och jord. Jag har skrikit åt mina barn för att få dem att göra det jag vill att de ska göra. Jag har förhandlat med dem. Jag har lirkat, lurat och manipulerat. Jag har mutat. Och jag har, vilket alla ärliga föräldrar säkert känner igen sig i, bönat och bett av ren utmattning. Med blandat resultat såklart. Men så har jag också utvecklat det som har blivit mitt ess i rockärmen – jag visar, tar täten och gör själv.
Barn gör inte det man säger till dem att göra. De gör det som de ser sina föräldrar göra. En viktig insikt som alla ärrade småbarnsföräldrar får med sig längs vägen, både på gott och ont. Hur man diskuterar. Hur man tar konflikter. Vad och hur man äter. Hur man uppför sig. Hur man ser på saker. Vad man är rädd för. Och så vidare. I mina barns fall så märks det exempelvis på hur de alltid sett både sin mamma och pappa träna och framförallt simma vilket har gjort att de alla tre är som fiskar i vattnet och är totalt orädda i både hav och bassäng men ändå med en hälsosam respekt för elementet. Och helt utan någon formell träning.
Jag är övertygad om att det här med att leda sig själv först också är en exceptionell modell för att leda andra. Inte bara i det uppenbara med att vara förälder men också i affärslivet och i andra organisationer. Som förälder är det uppenbart att ens barn ser upp till en. Man blir deras förebild. Vare sig man bett om det eller inte. Och hade flera chefer och ledare vågat axla det förebildsansvaret så har man i mitt tycke en mycket stark grogrund för ett framgångsrikt ledarskap. Att vara den chefen som lyfter tyngst. Inte nödvändigtvis på gymmet men i ansvar, tyngd och prioritet. Att vara den chefen som inte väjer för det obekväma. Att vara den chefen som med ödmjukhet tacklar egna utmaningar och svagheter. Att vara den chefen som andra kan luta sig emot och som inger förtroende på det mänskliga planet och inte bara på det yrkesmässiga. Att vara den chefen som tar ut riktningen till proaktiv förändring och som därigenom inspirerar andra att göra likadant på sin egen nivå.
I vårt projekt Hållbara Chefer har vi just en sådan satsning som vi kallar för Superchefen och som bygger på just de premisserna att leda andra genom att först leda sig själv. Vår allra första Superchef heter Jack Len och jobbar på Lambertssons. Han fick ett enkelt 12-veckorsprogram med enkla och nästan banala livsstilspunkter att checka varje dag. Allt från träning till mat och sömn men också kontemplation och tid i natur med dagsljus. Inte stenhårt alls men med mycket hög kontinuitet. Resultatet för Jack var strålande och alla medarbetare bar vittnesmål runt Jacks förbättring. Nu har vi ett helt gäng från samma företag som följer samma program.
Ringar på vattnet. Att leda sig själv är att leda andra.
/Jonas Colting, projektledare, Hållbara Chefer för Byggcheferna
