Byggvärlden testar fasadklättring

Byggvärlden testar fasadklättring
Byggvärldens nyhetschef Marie Bergström gör ett försök att övervinna sin höjdskräck. Foto: Erik Olandersson.

”Hoppas att grejerna håller”

I dagar har jag försökt förtränga det jag ska göra.

Men när jag tar trapporna upp i femvåningshuset på södermalm går det inte längre och jag börjar fundera över vad jag gett mig in på.

Framför mig går arbetsklättraren Hampus Arenlid som ska guida mig nerför fasaden utanför och visa hur det går till när deras företag renoverar hus genom att hänga i rep i stället för att använda byggställningar.

Enligt honom är huset runt 20 meter högt.

Min spontana känsla, när jag klättrar upp på taket genom luckan i vinden, är att det är ”jävligt högt.”

Någon närmare bedömning än så har jag svårt att göra eftersom jag vägrar att titta ner.

Under den korta promenaden bland taknockarna till platsen som jag ska fira ner mig själv ifrån försöker jag undvika tankar på vad som händer om jag snubblar, om jag svimmar eller om repet skulle gå sönder.

Det går dåligt.

Hela kroppen skriker att den vill ner (ner som i promenad nedför en trappa – inte nedfirad i ett rep). Och det krävs en kraftansträngning för att jag ska förmå mig att släppa taget om en skorsten som jag hittar på vägen.

När jag väl får sätta mig ner på en någorlunda vågrät yta, medan min guide gör i ordning utrustningen, känner jag hur jag börjar slappna av lite.

Eller är det rädslan som gör mig avdomnad?

Jag hör i bakgrunden hur Hampus Arenlid småpratar medan han plockar med repen och fästena – troligtvis i ett försök att lugna mig – men han får bara enstaviga ord till svar.

Efteråt upptäcker jag att det är svårt att minnas vad vi pratat om. Det är lättare att vara social när kroppen inte är inställd på livsfara.

Efter en stund är det dags för nästa steg. Jag är fastkopplad i två rep och blir ombedd att kliva ut på en avsats. Där ska jag luta mig bakåt ut över takkanten för att själv ”känna att repet håller.”

I samma stund som jag gör det börjar filmkameran på min hjälm pipa. Batteriet är slut.

Nej.

Som tur är har klättringsföretaget en kamera som jag kan låna och Hampus kollega ropar att han kan komma upp med den. Jag frågar försynt om jag kan ta några steg in från kanten under tiden.

”Nej, jag tror det är bra om du står kvar där och vänjer dig vid känslan.”

Jag suckar, men gör som jag blir tillsagd.

Medan jag väntar lyfter jag lite på fötterna för att se om de fortfarande fungerar. Benen känns geléaktiga. Jag inser också att jag håller på att få mjölksyra i händerna så jag släpper lite på mitt krampaktiga grepp om repet.

Till slut är den nya kameran fastsatt och vi kan inleda vår okonventionella promenad. Sakta, sakta firar jag ner mig så att jag står på knä på takkanten. Sedan lutar jag mig bakåt igen och sträcker ner ena foten mot väggen nedanför.

Repet håller. Och bredvid mig är Hampus som ser ut att vara ute på någon slags söndagspromenad. Jag anstränger mig för att slappna av.

Efter en stund vågar jag till och med titta ner – bara för att inse att avståndet till marken är mycket större här uppifrån än det var nerifrån och upp.

Då hör jag en röst till höger om oss. En kvinna har kommit ut på balkongen med sin hund.

”Vad trevligt ni verkar ha det. Hoppas att grejerna håller.”

Jag tackar för lyckönskningen och gör sedan ett försök att njuta av utsikten.

Rent objektivt är det jättefint, men jag har svårt att släppa tanken på att jag hänger i ett rep alldeles för många meter ovanför marken.

Jag ger upp och koncentrerar mig på att fira ner mig själv i stället – och att undvika att trampa in i någons fönster.

När jag efter en stund tittar ner igen börjar vi faktiskt närma oss marken.

Underbart!

Först när fötterna når fast mark märker jag hur händerna skakar. Huvudet känns groggy.

Men det spelar ingen roll. Jag är glad att jag lever.