”Det var lite tuff <br></br> stämning i Irak”

”Det var lite tuff
<br></br> stämning i Irak”
Han har jobbat som platschef i över 30 år. Han sägs vara mycket eftertraktad i branschen. Beställare ber särskilt om att få just honom på sina byggen. <br></br> Men trots erbjudanden om att klättra i hierarkin har Jan Persson, Årets brobyggar

Jan Persson är påtagligt lik Rolf Lassgård, både till utseendet och sitt lite bullriga sätt. I den kala byggboden i Södertälje, där han bygger en pendeltågsdepå till SL, trängs ritningarna på anslagstavlan. Datorns skrivbordsbild på en söderhavsö sprakar av färgrikedom.

Mobiltelefonen ringer ofta. Jan Persson svarar varje gång men ber att få ringa upp. Utom när en beställare ringer. Då tar han sig tid för en längre pratstund.
— Jag har aldrig sagt ”det går inte” till en beställare. Man kan inte säga till en beställare ”det går inte”, då är man ju dum. Och det går ju för det mesta att lösa. Eller så går det nästan, berättar han för Byggvärlden.

En platschef kan ses som en samordnare på bygget, den person som ska se till att alla moment sker i rätt tid. Men Jan Persson lägger också stor vikt vid ledarskapet.
— Ledarskap är det absolut viktigaste. Det gäller att få alla att trivas och ta vara på deras kompetens. Man måste peppa folk och säga ”det här går, det här löser vi.”

Jan Persson är 63 år och har jobbat som platschef i över 30 års tid. Och han sägs vara en av Sveriges bästa platschefer. Flera konsultfirmor och konkurrerande byggföretag har försökt locka honom från NCC.
— Ett par gånger har jag varit på väg, men NCC har alltid övertalat mig att stanna, säger han.

NCC har lockat med höjd lön. I dag har han nått 46 000 i grundlön och fått titeln entreprenadchef på pappret. Fast i praktiken jobbar han fortfarande som platschef. Det är titeln som står på bygghjälmen och det är jobbet han helst vill ha.

— Det är ett fritt jobb, man bestämmer mycket själv och man träffar mycket folk. Man är som en vd för ett 100-miljoners-omsättningsföretag kan man säga. Och man skapar något bestående, säger han.

Jan Persson beskriver sig själv som mycket stresstålig. Han brusar inte upp i onödan och tror att han aldrig har höjt rösten på jobbet. Kanske är det en effekt av hans många utlandsvistelser. Jan Persson har jobbat på flera byggen utomlands, i Irak, Ecuador och Colombia. Under de åren har han sett mycket elände och fattigdom.
— Man blir ganska ödmjuk när man ser hur folk lever, hur förhållandena kan vara. Och man får tålamod. Här kan folk bli upphetsade i bilköer om det inte går tillräckligt fort.

I Irak byggde dåvarande ABV, som senare blev NCC, skyddsrum på uppdrag av Saddam Hussein. Projektet var hemligt och på pappret var det offentliga byggnader som byggdes.

Jan Persson visar ett stort fotografi på en byggnad som han var med och byggde. De översta våningarna var kontorslokaler, men källaren tjänade som förstärkt skyddsrum. Då låg Irak i krig med Iran.
— Stämningen i landet var lite tuff. Varje familj hade någon som hade dött i kriget. Och man var helt utelämnad till militärpolisen. Om de kom i sina jeepar och beredde väg för stridsvagnar kunde de skjuta ihjäl folk som stod i vägen. Man fick lära sig att stå på tå lite, berättar Jan Persson.

Själva byggjobbet stötte ofta på förhinder när dieseln tog slut. Då fick bygget ingen ström eftersom man var beroende av diesel för att köra generatorn.
— Vi hade killar som jobbade med att ordna sånt. Irakier och andra som försökte muta till sig grejer.

Jan Perssons sambo Solbritt och två av barnen var med under de 3,5 åren i Irak. Solbritt jobbade som sekreterare på ABV och alla svenskar bodde på en gemensam camp, som var som ett litet samhälle i samhället. ABV anställde egna lärare som undervisade barnen och hade personal som lagade maten.

Efter Bagdad blev det ett par år i Ecuador för att bygga ett vattenkraftverk.

— Det var ett jätteroligt jobb, vi hittade på nya metoder och var väldigt kreativa. Beställarna blev väldigt imponerade.

På ett papper skissar han hur han konstruerade en glidform för att gjuta en lutande betongkonstruktion med hjälp av ett slags släde som drogs uppåt.
— Då slapp vi bygga träformar för varje sektion. Vi kunde gjuta på två dagar i stället för 15 dagar.

Jan Perssons vän och tidigare kollega Erik Hellqvist anser att Jan Persson har ett ovanligt stort tekniskt kunnande. Kanske är det ett resultat av att han tidigt fick hjälpa sin pappa, som var snickare, att bygga hus på landet. Och naturligtvis är det en följd av att han har jobbat med många olika projekt under årens lopp. Han har byggt stora broar, hus, dammar och komplicerade betongstrukturer.

Plumpen i protokollet är Alviksbron. Den fick fullt av sprickor strax efter att den hade byggts och blev mycket omskriven. Under byggprocessen var Jan Persson felet på spåret och i dag retar det honom att han inte lyckades åtgärda det.
— Då hade man ändrat bronormen till ett nytt sätt för att beräkna armering. Vi byggde enligt gängse praxis och normer men då hade man inte räknat med bruksgränstillståndet. Så det blev för lite armering i balkliven. Och jag hade sett att det såg för lite ut och frågat om det under byggprocessen, säger han.

NCC byggde bron på totalentreprenad och var ansvarig för att rätta till felet, vilket gjordes genom att förstärka bron.
— Men det ledde till en tvist som ännu inte är löst, säger Jan Persson.

Han lyckades dock avstyra ett annat stort fel på Alviksbron. Brobalken göts med så kallad fritt-fram-teknik, vilket innebär att man gjuter balken från varje stöd åt två håll samtidigt. När balkens olika delar ska mötas är det viktigt att räkna rätt.

Jan Persson tyckte att konstruktörerna hade ritat delarna för högt och påpekade detta, men blev försäkrad om att datorerna hade räknat rätt. Men Jan Persson justerade i alla fall nivån.
— Det hade blivit en spets på bron så att man inte hade kunnat köra tåg över. Nu blev det inte helt bra heller, men man kan i alla fall köra på bron.
Och efteråt upptäckte konstruktörerna att de faktiskt hade räknat fel.

Jan Persson började sin karriär som utsättare på gatukontoret i Stockholm. Så småningom kom han till företaget Vägförbättringar, som senare blev ABV. Han avancerade till arbetsledare och platschef.

Lusten att åka utomlands har han alltid haft. Efter lumpen åkte han till Cypern som FN-soldat.
— Jag har alltid velat göra nya saker. Irak var kanske inte det roligaste landet, men man måste börja nånstans. Alla måste väl göra sina hundår. Men när det gäller Sydamerika, då tvekade jag inte en sekund. Jag har velat åka dit och jobba hela mitt liv, säger han.

Direkt efter jobbet i Ecuador åkte Jan Persson till Colombia. Där byggde företaget en hamn och ett sjukhus mitt ute i djungeln och tolv mil väg för att förbinda dem båda. Men vägen byggdes parallellt med sjukhusbygget, så den kunde inte utnyttjas för att frakta material. Allt byggmaterial transporterades i stället via pråm.

Klimatet i Colombia var extremt blött. Det regnade i princip varje natt och luftfuktigheten låg runt 98-99 procent.
— Man var fuktig hela tiden och många fick utslag. Man var tvungen att vara i bra fysisk form. Jag sprang varenda kväll och spelade squash och tennis, berättar Jan Persson.

Företaget byggde en squashhall i Colombia, trots att de egentligen inte fick för beställaren.
— Vi sa att ”vi tar den av våra pengar.” Men sen tyckte beställaren att det var så kul att spela squash så de betalade i alla fall, berättar Jan Persson.

Familjen bodde i Cali, som Jan Persson kallar ”ett helt underbart ställe.” Där hade företaget sitt kontor, där man hade planerat bygget. Själva sajten låg fyra timmar bort, en resa som krävde både bil och båt. Byggarna jobbade elva dagar i sträck och kom sen ”hem” till familjen i Cali.

Jan Persson trivdes mycket bra i Colombia. På sin lediga tid gick han runt i djungeln och besökte indianbyarna och fascinerades över deras sätt att leva. Men hans sambo hade inget jobb i Colombia och trivdes inte lika bra.
— Jag tror inte någon av fruarna trivdes riktigt, säger Jan Persson.
Här började sprickan i relationen mellan Jan och Solbritt. Ett par år senare separerade de. Nu lever Jan Persson istället i en ny relation och har två nya barn.

För ett par år sedan fick Jan Persson den hedrande utmärkelsen Årets brobyggare av föreningen Brosamverkan Väst. Diplomet hänger hemma i garderoben.
— Det var jätteroligt. Jag blev förvånad. Jag trodde aldrig att de skulle ta en entreprenör, det brukar de aldrig göra. Det brukar vara konstruktörer eller såna som utvecklar tekniker.

Under alla de år som Jan Persson har jobbat i byggbranschen tycker han inte att det är mycket som har utvecklats. Han beklagar att branschen är så konservativ och tycker att det behövs nytänkande och nya grupper av människor.

Det konservativa tänkesättet i branschen tror han beror på att de båda parterna arbetsgivare och fackförening inte kommer överens.
— Det är lite synd, för vi kommer överens väldigt bra på arbetsplatserna, säger han.
Nu står byggbranschen för en generationsväxling. Många äldre platschefer ska gå i pension. Frågan är hur man ska lösa kunskapsåterföringen till de yngre förmågorna.

Jan Perssons lösning är att bygga arbetsledargrupper som liknar hans egen. Där finns många ålderskategorier representerade.
— På sex personer har vi en 40-talist, en 50-talist, en 60-talist, en 70-talist och två 80-talister. Det är så man tryggar kunskapsöverföringen.

Själv har han inte tänkt gå i pension vid 65.
— Nej, jag håller väl på så länge jag tycker att det är kul. Jag tar dan som den kommer.

Jan Persson

Ålder:63 år.

Familj: Frun Helené och två barn, Frida och Emil. Dessutom två barn, Carina och Jesper, och ett bonusbarn, Hannika, från samboskapet med Solbritt. Carina omkom som 25-åring i en bilolycka i Spanien 1990.

Bor:I lägenhet vid Mariatorget i Stockholm.

Utbildning:ingenjörsutbildning vid Stockholms stads tekniska aftonskola. ”Det finns ingen motsvarighet till det i dag, gymnasieingenjör kanske.”

Fritidsintressen: Sommarstugan i Gottröra, golf, squash, promenader.

Dold talang:”Jag är bra på att dansa. Men det vet alla.”

Så säger medarbetarna om Jan Persson:

Erik Hellqvist, jobbade som planerare i Irak:

— Han är utan tvekan en av Sveriges bästa platschefer. Han kan ta folk och har en allmänt hög teknisk kunskap. Han kan se hur saker hänger ihop och hitta lösningar. Dessutom är han affärsmässig och har en känsla för affärer.

Ulrica Andersson, kalkylator på NCC, jobbade som mätningsingenjör med Jan Persson för fem år sedan:

— Janne är en otroligt kompetent och duktig människa, både socialt och tekniskt. Han har varit som min extra far när jag flyttade till Stockholm och har bidragit starkt till att jag är kvar. Han är lugn och trygg och säker som ledare och sprider detta lugn bland sina medarbetare. Han har en fantastisk förmåga att delegera och är mån om att alla ska må bra. Han har inga svagheter som jag känner till.

Relaterade artiklar

Han blir ny chef för samhällsutformning på WSP
Heidelberg Materials rekryterar hållbarhetschef från Betongindustri
MVB utser två nya arbetschefer
Han blir ny projektutvecklingschef på Einar Mattsson