Fredrik Anheim: ”Det var allt eller inget från början”

Förväntningarna hade blåsts upp i förväg. Det spekulerades i vad NCC höll på med i det blå tältet i Hallstahammar.
Svaret kom 25 april 2006. Fabriken NCC Komplett invigdes under pompa och ståt med statsminister Göran Persson närvarande.
I byggbranschens framtidsprojekt byggde NCC flerbostadshus färdiga i fabrik. Montörerna kunde sedan snabbt sätta ihop husen på byggplatsen.
NCC plöjde ner 300 miljoner kronor i projektet så sent som 2006.

Fabrikschefen Fredrik Anheim blev i våras, när vinden fortfarande blåste i rätt riktning, utnämnd till årets unga chef i byggbranschen med motiveringen ”för att ha förenat marknadstänkande, ny teknologi och industriell logik i en helt ny byggprocess”.
Motiveringen håller än.
Men kvalitetsproblemen i projektet hopade sig. Verkligheten kom på kant med visionen och kostnaderna skenade. Det tidigare så hyllade projektet dömdes nu ut av styrelsen om såg sig tvungen att dra i nödbromsen.

Vid ett extra sammanträde den 21 november gav styrelsen ledningen i uppdrag att inleda fackliga förhandlingar om avveckling av NCC Komplett.
De 200 anställda sades upp.
I maj 2008 lämnar de sista modulerna fabriken.
Hittills har projektet kostat bolagets aktieägare nära en miljard kronor. Men varken NCC:s ledning eller fabrikschefen skäms över projektet. Tvärtom.

När Fredrik Anheim tar emot oss i sitt hem, en modern trävilla i det skärgårdsnära Dalarö utanför Stockholm, väljer han att lyfta fram det som har varit positivt. För han tror alltjämt på framtiden, det industriella byggandet och sin arbetsgivare.
– Företaget har stått upp för sina värderingar. Jag har känt ett väldigt stöd från cheferna i NCC. I ett utvecklingsorienterat bolag måste vi våga göra saker. Och när det inte går som tänkt måste företaget ha en strategi för att hantera det och ta hand om både medarbetare och kompetens, säger Fredrik Anheim, och påpekar att han även sin nya roll som chef för NCC Teknik ska se till att både kompetens och visioner från NCC Komplett lever vidare på ett eller annat sätt.

– Det pågår ett omfattande dokumentationsarbete just nu, som ska underlätta nästa steg.
Vilka tekniska lösningar kan användas? Vilka tekniska plattformar ska utvecklas vidare? Hur går man vidare med internationella inköp? Det är exempel på frågor som ska besvaras.

Under december månad har Fredrik Anheim tagit det lugnt, ägnat tiden åt att smälta det som hänt och umgåtts med familjen som delvis kommit i kläm under hösten. Andra barnet, Olga, föddes i augusti och han erkänner utan omsvep att bitarna i livspusslet inte alls passade ihop under en period.
– Situationen blev förstås pressad med tanke på hur det såg ut på jobbet, med personalneddragningar och ökade krav på rapportering. När jag varit hemma fysiskt har jag inte varit mentalt närvarande, säger Fredrik Anheim.

Han ser det som en förmån att under en kortare tid få mer tid med familjen och ladda batterierna. Under tiden har en annan rutinerad NCC-chef, Ulf Leismyr, tagit hand om avvecklingen.
– Jag har brunnit för en sak, drivit på framåt och försökt entusiasmera människor i fem års tid. Därför var jag och NCC överens om att det inte skulle vara någon bra lösning, varken för företaget eller för mig och min personliga utveckling, att jag var kvar, säger Fredrik Anheim.

Att hans långa semester kan ha tolkats som att han blev satt på avbytarbänken har han full förståelse för. Men riktigt så ligger det alltså inte till.
– Jobbet som chef för NCC Teknik ser jag som en spännande utmaning.
Fredrik Anheim är förvånad men glad över att så få tidigare kritiker utryckt skadeglädje av typen ”Vad-var-det-vi-sa?”.Tvärtom har många i branschen, och flera byggprofessorer vid landets högskolor, beklagat att projektet lades ner i ett läge när innovationstakten i svensk byggindustri är låg och produktiviteten haltar.

Fredrik Anheim är väl medveten om hur unikt projektet har varit och hur ovanligt det är att få så fria händer som han fick år 2002 av dåvarande koncernchefen Alf Göransson. Först 12 miljoner kronor till en åtta månader lång förstudie, och därefter pengar till ett stort och med tiden dyrt projekt.
– Det var allt eller inget från början. Ingen annan i byggbranschen än Alf Göransson hade vågat göra en sådan satsning. Samtidigt kan jag säga att Alf Göransson också skulle ha lagt ner projektet i det läge vi hamnade under hösten. Det var ett rationellt ekonomiskt beslut.

Med en lätt suck berättar Fredrik Anheim om när han själv förstod att slaget var förlorat.
– Det var sent, i oktober. Även om jag förstås redan tidigare hade klart för mig att vi jobbade mot tuffa mål. Kostnaderna sjönk inte utan steg i takt med att vi ökade volymen till tvåskift. Då förstod jag att det inte skulle gå ihop.
Surt, eftersom ursprungstanken var och fortsatt är tilltalande. Istället för att göra 10 procent av jobbet i fabriken och 90 procent på byggarbetsplatsen skulle man vända på förhållandet. Inspirationen hämtades bland annat från bil- och verkstadsindustrin där färre arbetare gör fler moment och har ett större ansvar för att hålla kvaliteten och tempot uppe. Allt till en avsevärt lägre kostnad.
– Så länge som du bygger ett badrum med sju yrkesgrupper och elva olika moment är det givet att det uppstår ledtider och onödiga stopp, jämfört med att samma personer gör fler moment, sammanfattar Fredrik Anheim problematiken och receptet på att skära kostnader.

Däremot är det inte stigande arbetskraftskostnader som är motivet och driver kraven på rationaliseringar och effektivisering framåt. I alla fall inte i första hand, på det sätt som varit fallet i företag där kostnaden för att hålla sig med medarbetare är den största och den lättaste att påverka.
– Det spelar faktiskt ingen större roll om en gubbe kostar 100 kronor eller 200 kronor i timmen, eftersom det inte är där de stora kostnadsreduceringarna finns att hämta utan i processen i sig: att göra något snabbare, mer effektivt och skapa en lärande organisation.

Men vad var det då som egentligen gick snett?
– Man kan tycka att vi med våra 3 000 artiklar inom plattformen istället för 300 000 artiklar i traditionellt byggande hade kommit en bra bit på väg, men frågan är ändå om vi inte tillät för mycket flexibilitet.

Kunderna var nöjda med produkten, arkitekterna var nöjda, men den industriella processen löpte inte så smidigt som var tänkt. Och helt lätt är det inte att förena en kultur, som om man hårdrar det, är vuxen ur Fords tillverkning av bilen. Det är en standardiserad, serietillverkad produkt, medan huset är en tjänsteprodukt kan formas efter varje individs önskemål och behov.

– Industriföreträdare kan till exempel ha svårt att förstå vilket inflytande, och vilka krav en stadsarkitekt kan ställa, säger Fredrik Anheim och tillägger att kraven som ställs är begripliga men att oron är något överdriven. Ingen vill ha fula hus på marknaden. Ingen vill ha ett nytt miljonprogram.
Samtidigt stod det tidigt klart att det inte går att kopiera ett industriellt koncept rakt av utan att byggindustrin måste hitta ett eget sätt att forma sin industriella logik.

När Fredrik Anheim får frågan om han haft någon särskild mentor svävar han på svaret och nämner Lars-Erik Lindbeck från ABB och Göran Johansson från Kockums som exempel på personer med gediget industrikunnande som fungerat som bollplank.

Vid tekniska högskolan i Luleå har Fredrik Anheim bland annat studerat lärande organisationer. Planerna på att doktorera har han lagt på hyllan tills vidare, delvis för att han uppfattar den akademiska världens strukturer som så konservativa att de också påverkar förmågan att tänka nytt och fritt.
– Jag vill se konkreta resultat av mitt arbete. Jag är nog ganska mål- och visionsstyrd, absolut ingen räknenisse, säger han och skrattar.

Att kunna tala med bönder på bönders vis och med de lärda på latin, är en framgångsfaktor i en föränderlig bransch där utbildningsnivån sakta men säkert ökar. Det duggar inte tätt av chefer födda på 60-talet och snart går 40-talisterna i pension. Detta är något som talar för att personer som Fredrik Anheim, som hunnit skaffa sig en diger meritlista, har goda möjligheter att få gehör för sina idéer även i fortsättningen. En komplett revansch är att vänta.

Foto: Jörgen Appelgren