Hon tar solenergin till Tanzania

Hon tar solenergin till Tanzania
Caroline Nielsen hjälper människor på landsbygden med el och vatten. "Var inte beredd på att det skulle bli jobbigt att komma hem."
Swahili och oskrivna regler var några av utmaningarna som Caroline Nielsen ställdes inför vid sin första resa till Tanzania. Men hon räknade inte med att det skulle bli jobbigt att komma hem. Nu arbetar hon för att människor på landsbygden ska få el och vatten.

Caroline Nielsen sitter i ett av mötesrummen på högskolan i Borlänge och väntar på att datorn ska tänka klart och visa bilderna från hennes senaste besök i Östafrika.

– En sak som jag lärt mig i Tanzania är att vänta, men jag har inte lärt mig att vänta på datorer. Det är frustrerande när de inte jobbar så snabbt som jag tänkt, säger hon och klickar i stället fram hemsidan för Ingenjörer utan gränser.

Hon kom nyligen tillbaka från sin senaste, fyra månader långa, vistelse i landet och har nu fullt upp med att sammanställa informationen från alla intervjuer och mätningar. Hon är engagerad i två projekt, ett forskningsprojekt för Högskolan Dalarna och ett via Ingenjörer utan gränser.

Det hela började när hon 2008 skulle göra sitt examensarbete i teknisk fysik vid Uppsala universitet.

– Jag tänkte att det halvåret var ett bra tillfälle att göra något annat än det jag är van vid och att se en annorlunda kultur.

Efter att ha sökt information om olika platser föll valet på Tanzania. Där arbetade hon med termisk solenergi för torkning av livsmedel. Hon inledde även ett samarbete med en lokal organisation för att hjälpa familjer på landsbygden att bygga vattentankar. Olika finansiärer hjälpte till att bekosta projektet och det föll väl ut.

Sedan dess har arbetet med vattentankar fortsatt och i dag har runt 26 cisterner konstruerats. Så småningom fick även Ingenjörer utan gränser upp ögonen för initiativet och ställde sig bakom det.

– Det gör mycket att ha en större organisation i ryggen.

Caroline Nielsen är i dag projektsamordnare i den växande föreningen och har sedan den första vistelsen rest till Tanzania ytterligare tre gånger.

Examensarbetet och engagemanget i volontärorganisationen blev dessutom inkörsporten till tjänsten som doktorand på Högskolan Dalarna. Där arbetar hon med att förbättra möjligheten för bland annat skolor och biståndsorganisationer, i områden utan elnät i Tanzania, att använda en kombination av diesel och solenergi.

– Hybridsystem är en intressant lösning eftersom många redan har en dieselgenerator. Ett problem är att det krävs sofistikerade och dyra mätinstrument för att undersöka hur väl det fungerar. Vi försöker nu hitta en mätmetod så att användarna själva ska kunna kontrollera sina elsystem.

Kombinationen av diesel och solenergi gör att miljöpåverkan minskas samtidigt som priset blir överkomligt. Att bara använda solenergin skulle ge en högre investeringskostnad.

Inför den första resan till Tanzania försökte Caroline Nielsen förbereda sig på att hon skulle ställas inför många oväntade situationer. Så blev det också.

Hon valde att bo hos en familj ute på landsbygden och insåg snabbt att det var läge att lära sig swahili.

– Det var något som jag fick ta tag i. Det är väldigt motiverande att lära sig ett språk när man sitter i en by och inte förstår vad människor säger.

Språket öppnade många dörrar. Förutom att det gjorde det möjligt att kommunicera med de som inte pratade engelska blev det också lättare att komma in i sociala sammanhang. Även de som talade engelska uppskattade att hon ansträngde sig.

Men om swahilin gick rätt snabbt att lära sig så är de sociala koderna knivigare. Det är framförallt de oskrivna reglerna som fortfarande ställer till det.

– I min kultur förstår jag varför någon skrattar och när någon säger något så förstår jag även mycket utöver det som sägs, saker som är underförstådda. När man växer upp i ett land får man med sig en kulturell förförståelse, den har man inte när man kommer till en annan kultur.

Även under sina fortsatta vistelser i landet har Caroline Nielsen valt att bo hemma hos familjer. Dels för att hon vill bo nära projektet och dels för att hon lär sig mer av det än att bo på hotell.

– Det ger väldigt mycket att sitta ute på gårdsplanen med kvinnorna och laga mat över den öppna elden.

Samtidigt kan det vara intensivt att leva med en främmande familj – inte minst ovant att anpassa sig till nya rutiner såsom mat- och tvättider.

– Eftersom man värmer upp vattnet på elden så gäller det att vaska av sig då det finns eld som inte används till matlagning, annars får man tvätta sig i kallt vatten. Men jag tycker att det går bra eftersom det är en kort tid. Det är mest bara positivt, jag har alltid haft turen att bo hos familjer som jag tyckt om.

En annan omställning har varit att träningen blir eftersatt. På hemmaplan lägger hon en hel del tid på bland annat klättring, mountainbike och löpning. Men att ge sig ut på en joggingtur i en by i Tanzania skulle leda till många höjda ögonbryn.

–  I de områden där jag varit använder man energin för att hämta vatten, jobba på huset eller laga mat, inte att springa från a till a.

Caroline Nielsen nöjer sig därför med promenader, men även då får hon frågan vart hon ska. Hon brukar förklara att hon har jobbat med huvudet hela dagen, men att kroppen inte är trött och att hon därför går en sväng.

– Det brukar de köpa. Men så kommer ändå slutfrågan: ”Men du är väl på väg någonstans”. Så jag har börjat säga att jag är på väg till någon familj, och när jag kommit dit är jag på väg till nästa familj, och sedan nästa tills det har blivit en runda.

Det är inte bara vistelsen i en annan kultur som kan vara intensiv. Det kan också vara tufft att återanpassa sig till vardagen hemma.

– När jag kom hem första gången blev jag väldigt medveten om att trots att vi har så stora materiella tillgångar tar vi oss inte tid att ta en kopp te med en kompis som vi stöter på nere på stan. Det kändes som att vi lägger väldigt mycket tid på att hinna vidare till nästa aktivitet.

Efter att ha gjort några turer har hon nu vant sig vid att tackla övergången och försöker se det positiva med båda kulturerna.

– Det är mycket som vi har som de inte har, men det är också mycket som de har som vi inte har. Den materiella standarden är helt annorlunda där – men de har inte heller den stress som finns här. Vi har mycket att lära av varandra.

 

Marie Bergström
[email protected]

Ingenjörer utan gränser
Ingenjörer utan gränser är en ideell, politiskt och religiöst obunden organisation. Med ingenjörskonst och naturvetenskap, entreprenörskap och projektkompetens bedriver de fältprojekt som bidrar till bättre teknik och miljö för människor i bland annat Tanzania.

 

 

 

Fakta Caroline Nielsen

Görprojektsamordnare och vice ordförande i Ingenjörer utan gränser
Ålder: 31
Bor: Falun
Familj: Sambo
På fritiden: Klättrar, cyklar mountainbike, åker skidor utför och joggar.
Positivt med jobbet i Tanzania: Att få insikt i hur en annan kultur fungerar och vara med på ett hörn i det.  Att få jobba med något som verkligen gör skillnad, att se till att någon som inte har el får det, eller att någon som haft sex timmars vandring till närmaste vattenhål får tillgång till vatten hemma.
Negativt: Allt det positiva överväger.

Relaterade artiklar

Tjädrar sätter stopp för vindkraftspark
De mest anlitade elinstallatörerna
Bygger Västmanlands största takmonterade solcellsanläggning
Största solcellsanläggningen på tak