Projekten som bara blev en dröm

Projekten som bara blev en dröm
Det var i slutet av 2007 som en bokstavligt talat skruvad idé lanserades via några skisser, som sedan valsade runt i medierna. Ett höghus som delar sig i två, snurrandes om varandra. En framtida vision för Dubai, eller Manhattan? Nej, men för Kungsgatan i

— Vi tyckte att det var ett bra läge för ett höghus där, då det kan bilda en front mot vattnet. Det ligger dessutom i en historisk axel i en förlängning av Kungsgatan där Kungstornen, som tillhör Europas första höghus, finns uppförda, förklarar Rahel Belatchew Lerdell, som på eget initiativ låg bakom förslaget.

Huset, som döptes till Kungsbroskrapan, har aldrig förverkligats. För Rahel Belatchew Lerdell, arkitekt och grundare av RB Arkitektur, var det ett favoritprojekt, men firman har inte lyckats hitta någon partner som vill vara med och realisera det.

Projektet är ur det perspektivet inte unikt. För varje satsning, som leder till en färdig byggnad, finns det ofta en oförverkligad satsning. Rahel Belatchew Lerdell gissar att cirka tio procent av allt det som kontoret ritar aldrig förverkligas.

Katarina Grundsell, arkitekt och delägare i Marge Arkitekter, gissar att cirka 30 till 40 procent av alla deras ritningar aldrig förverkligas.

Har ni ett favoritprojekt som aldrig blev av?

— Design centrum på Telefonplan i Stockholm. Projektet handlade om att utveckla och omvandla gamla Ericssons inhägnade industriområde. Utmaningen var att göra området till en integrerad del i stadsrummet med en tydlig designidentitet, utan att ta bort industriområdets unika kvalitéer, säger Katarina Grundsell.

— Det vi ritade skulle ha blivit en stark och fantastisk arkitektur samt bidragit till en positiv förändring av områdets identitet. Men beställaren fick kalla fötter och lät uppdraget gå till ett större kontor.

Både Katarina Grundsell och Rahel Belatchew Lerdell betonar att det finns flera orsaker till att projekt inte förverkligas.

— Ofta handlar det om tidiga skeden och utredningar där beställaren vill se vad som är möjligt och där genomförandet inte alltid ligger nära i tiden. Andra vanliga orsaker är negativa förändringar på marknaden och överklaganden vid detaljplaneändringar/bygglov. Sen gör vi en del tävlingar också, säger Rahel Belatchew Lerdell.

Just arkitekttävlingar leder ofta till omtalade processer, där olika förslag ställs mot varandra i medierna. En uppmärksammad sådan avgjordes i december 2009 då det bestämdes hur ett nytt krematorium på Skogskyrkogården i Stockholm ska utformas.

Vinnaren ”En sten i skogen”, ritat av Johan Celsing arkitektkontor, tog hem segern.

Juryn beskrev vinnaren som det ”förslag som bäst förstår Skogskyrkogårdens helhet och som mest lyhört lyssnar till platsen.” I tävlingen deltog också White.

— Jag tyckte vårt förslag var väldigt bra, så visst är det synd att vi inte vann. Samtidigt gråter vi inte över spilld mjölk. Och när juryn levererar en bra förklaring till varför ett visst förslag vann kan man bara applådera det förslaget, säger Anders Svensson, vd på White.

Har du något favoritprojekt som inte blivit av?

— Förutom Skogskyrkogården, är en favorit ett kul projekt i Jordanien. Vi blev utvalda i en tävling som gällde utformningen av King Hussein Memorial. Det vi presterade var något av det bästa vi gjort, säger Anders Svensson.

— I maj ringde juryn och sade att vi inte hade vunnit. Vi hann tänka att det var tråkigt. Sedan ringde de några timmar senare och sade att de gärna ville använda förslaget till en annan plats, med ett annat namn. Så nu håller vi på att förhandla om det. Adelina Mehra, vd på Semrén & Månsson, vill inte säga att projekt inte blivit av.

— Vi säger att de ännu inte är förverkligade. Ett projekt, Avalon Hotel i Göteborg, tog 23 år från det att vi gjorde första skissen till att hotellet stod färdigt, säger hon.

Men frågan är ändå om det är många spännande projekt som väljs bort i en arkitekttävling? Och om rätt förslag alltid vinner?

— I arkitekttävlingar är det tyvärr ibland så att just det arkitektoniska får en svag röst i juryarbetet. Ibland finns det inga eller få arkitekter i bedömningsgruppen, förklarar Adelina Mehra.

Rahel Belatchew Lerdell anser att det kan finnas en påtaglig skillnad mellan ambitionen hos beställarna och slutresultatet.

— Trots Stockholms ansträngningar vad gäller arkitekttävlingar och viljan att tillföra mer innovativ arkitektur, blir resultatet ändå alltför ofta vagt och intetsägande. Man anar kompromisser och konsensus och en viss ovilja att pröva något nytt, säger hon.

Katarina Grundsell är inne på ett liknande spår.

— Många spännande projekt blir inte av. Det gäller tyvärr parallella uppdrag, då ibland idéer från olika förslag plockas ur sitt sammanhang och sätts ihop i ett nytt förslag. På det sättet urholkas arkitekturen och förslagen blir mindre spännande, säger hon.

Katarina Grundsell tillägger att ickeförverkligade projekt ofta driver arkitekturen framåt i de projekt som förverkligas.

— Många tävlingsförslag innehåller en djärvhet som inte alltid de genomförda projekten har, säger hon.

Anders Svensson på White vidareutvecklar resonemanget.

— På den här punkten har det hänt mycket i Norden de senaste åren. Det har blivit vanligare att välja de djärvaste alternativen. Ofta finns det en vilja hos beställaren att välja spektakulära landmärken, som kanske inte är helt genomtänkta när det gäller till exempel de tekniska aspekterna. Sedan kan jag hålla med om att de byggda resultaten inte alltid är så djärva som tävlingsförslagen, säger han.

— De slipas till och anpassas rätt ofta.

Har ni varit med i tävlingar där ni har kunnat erkänna att andra arkitektkontor haft bättre bidrag?

— Absolut, framför i allt allmänna tävlingar, där vi har valt att gå in med en begränsad arbetsinsats, medan en del andra lägger ned mycket mer tid och kan presentera mer bearbetade förslag, säger Rahel Belatchew Lerdell.

Hur tänker man då?

— Att vi aldrig mer ska ställa upp i allmänna tävlingar, ha, ha!

Relaterade artiklar

Lista: Nya upphandlingar
Peab anlitas när akutsjukhuset byggs om
Nya upphandlingar – miljardbygge i topp
Tar Sturekvarteret från ritbord till realitet