I debatten om byggsektorns klimatpåverkan måste fakta styra. Träbyggande är en fossilfri, förnybar väg framåt – och svenskt skogsbruk är något att vara stolt över. Catharina Holmström, vd på Tegelmäster, verkar tyvärr ha missförstått det mesta i sin debattartikel i Byggvärlden, publicerad 10 mars, skriver Magnus Berg, Skogsindustrierna.
Jordens klimat blir allt varmare. Då bygg- och fastighetsbranschen står för 37 % av världens utsläpp av växthusgaser är det självklart att sätta byggandet under lupp i syfte att bidra till att hejda klimatförändringarna.
Ett sätt att bygga hållbart är att bygga mer i trä, ett material som är både fossilfritt och förnybart. Vi har en fantastisk möjlighet att odla de bostäder, kontor och skolor som vi behöver bygga och det är en del av lösningen – men inte hela. Det förstår jag, och det borde även vd:n för Tegelmäster förstå, och lägga sin energi på något mer konstruktivt än att svartmåla skogsbruket.
En seriös diskussion måste utgå från hur skogsbruket faktiskt fungerar i dag, inte från hittepå. Skogsbruket utvecklas hela tiden och när de skogar som vi formar i dag är mogna att avverkas kommer de att vara ännu mer varierade än dagens.
Svenskt skogsbruk följer en mycket omfattande och ambitiös miljölagstiftning, är ett av världens mest reglerade, och internationellt sett en framgångssaga. Återväxtkrav i lagstiftningen – som har funnits sedan 1903 – innebär att ny skog etableras efter slutavverkning. Stora arealer omfattas av miljöhänsyn, frivilliga avsättningar och certifieringssystem.
Yvigt presenterar Holmström prognoser om att Sveriges naturskogar kommer ha försvunnit 2070. Varken det, eller påståendet att svenskt skogsbruk innebär att vi ”avverkar vår sista europeiska vildmark” har någonting med verkligheten att göra.
Sverige har tvärtom gett strikt skydd åt en mycket stor areal produktiv skog och ligger i topp inom EU. Därtill tillkommer de frivilliga avsättningar, som är ett viktigt verktyg för naturvårdspolitiken i Sverige, där skogsägare utan ersättning avsätter skog för naturvård. Det handlar om lika mycket mark som staten avsätter för reservat och nationalparker. Påståendet att träd ”kapas redan vid 40–50 års ålder” låter som ett missförstånd. Sant är att skogsägare regelbundet röjer och gallrar i sin skog. Så säkerställs att det blir bra plankor och brädor när det är dags för skörd. Genomsnittsåldern för träd som slutavverkas är 100 år och faktorer som trädslag, markförhållande och geografi avgör när tiden är mogen.
Holmström kopplar skogsbruket till byggsektorns klimatberäkningar och hävdar att byggnader antas ha en livslängd på 50 år. Även detta är ett fatalt missförstånd, och har ingenting med livslängd att göra. Det handlar om en standardiserad beräkningsperiod i internationella livscykelberäkningar. Modellen används för att beräkna klimatbelastning, och hjälper den som bygger att fatta kloka beslut för vår planets bästa. Men det var intressant att läsa Holmströms beskrivning att en tegelfasad behöver upp mot 200 år på sig för att kunna räknas hem klimatmässigt, och alltså bli likvärdig en träfasad. Om jag tolkar Holmström rätt, är dessutom förutsättningen för att ens denna kalkyl ska gå ihop, att den svenska skogen ska stå orörd. Då vore det förstås oerhört mycket bättre för klimatet att helt upphöra med all tillverkning av tegel.
När debatten inte baseras på fakta riskerar den att fastna i retorik. I ett läge där effekterna av klimatförändringarna blir allt mer märkbara, skulle jag hellre se ett intresse för samarbete kring hur våra material kan komplettera varandra, till exempel i form av stomme i trä och tegel i fasad, framför att sprida märkliga och osanna påståenden om det svenska skogsbruket.
/Magnus Berg, näringspolitisk chef, Skogsindustrierna
Det här är en debattartikel. Åsikter och idéer som framförs är skribenternas egna. Vill du svara eller har du synpunkter på debattartikeln? Mejla till: [email protected]
