Triathleten Jonas Colting skriver i sin första krönika i Byggvärlden om den mänskliga hållbarheten och i den ständiga ombyggnationen av oss själva.
Jag har inte den blekaste aning om hur man bygger ett hus, en byggnad eller en struktur. Men jag förutsätter att hållbarhet är en absolut prioritet, rent strukturellt vill säga. En byggnad behöver kunna stå pall för sin egen vikt till att börja med. För väder och vind. Den ska vara trygg att vistas i. Det krävs en riktigt stabil grund och en stomme som är solid. Materialval måste göras med omsorg och med hänsyn till lämplighet och tålighet. En hållbar struktur behöver en detaljerad planritning där många olika slags expertis behöver bidra med sina specialkunskaper.
Inte minst behöver en struktur vara hållbar över tid och tåla tidens tand utan att spontant krackelera och falla ihop som ett korthus.
Vår värld är full av byggnader och strukturer som överlevt många sekel, om inte millenier, och därmed är själva sinnebilden av hållbarhet.
Idag har begreppet dessutom en mängd andra betydelser och syften som alla implementeras. Hållbarhet utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Utifrån ett miljö- och klimatmässigt perspektiv. Utifrån ett återvinningsperspektiv.
Hållbarhet är helt enkelt ett oundgängligt och centralt begrepp som behöver finnas med i alla projektplaner och i alla led av ett bygge.
Men hur är det med den mänskliga hållbarheten? I bygget av oss själva. I den ständiga ombyggnationen av oss själva. Och i bygget av en organisation bestående av människor och medarbetare.
Vi talar ofta om kultur, värdegrund och prestation som om de vore isolerade komponenter. Men precis som i en byggnad är det osynliga ofta det avgörande. En människa utan stabil grund kan prestera en tid – men inte över tid. En organisation utan mänsklig hållbarhet kan leverera kvartalsresultat – men riskerar att långsamt vittra inifrån.
Den mänskliga konstruktionen vilar på några fundamentala bärande pelare. Inte trender. Inte biohacks. Utan uråldriga konstanter.
Rörelse! Kroppen är skapad för aktivitet. Muskler, skelett, cirkulation och hjärna är beroende av belastning och flöde. När vi sitter still rostar vi – långsamt men säkert.
Mat! Inte bara kalorier, utan byggmaterial. Varje cell vi ersätter, varje signalsubstans vi producerar, varje hormon vi balanserar kräver näring av kvalitet. Bygger vi med undermåligt material får vi en skör konstruktion.
Syresättning! Andningen är den mest grundläggande rytmen vi har. Ändå andas många grunt, stressat och ineffektivt. Syre är energi. Syre är klarhet. Syre är återhämtning.
Dagsljus! Människan är en dygnsvarelse. Ljuset styr vår inre klocka, våra hormoner, vår sömn och vårt humör. När vi stänger ute dagsljuset tappar vi orienteringen i vår biologiska arkitektur.
Natur! I årtusenden levde vi i direkt relation till landskapet. Idag lever vi i artificiella miljöer. Naturen reglerar vårt nervsystem, sänker stress och påminner oss om proportioner. Den är en stabiliserande kraft i konstruktionen.
Sömn! Det är under vilan som reparationen sker. Ingen byggnad håller om underhållet försummas. Sömn är hjärnans reningsverk, kroppens återställare och känslolivets stabilisator.
Kontemplation! Tystnaden. Reflektionen. Förmågan att stanna upp och tänka klart. Utan den bygger vi vidare på sprickor vi inte ens sett. Kontemplation är ritningsgranskningen – den som gör att vi kan justera innan något rasar.
Dessa sju hälsonycklar har följt människan genom historien. De är inte nya. De är inte spektakulära. Men de är fundamentala. Och när de saknas uppstår mikrofrakturer – mentalt, emotionellt och fysiskt.
Vill vi bygga hållbara individer och hållbara organisationer behöver vi börja i grunden. Inte med fler möten. Inte med fler strategidokument. Utan med att säkra fundamentet.
En hållbar människa är inte den som orkar mest för stunden. Det är den som kan stå stadigt genom årtionden. Och en hållbar organisation är inte den som springer snabbast just nu – utan den som bygger så att medarbetare håller.
Frågan är inte om vi har råd att prioritera mänsklig hållbarhet.
Frågan är om vi har råd att låta bli.
/Jonas Colting, projektledare, Hållbara Chefer för Byggcheferna
