Den svenska modellen där arbetsmarknadens parter tar ansvar tillsammans och staten står utanför är en fin men skör modell som måste värnas, skriver Jeanet Corvinius, som dock oroar sig för de hårdare tongångarna från den senaste avtalsförhandlingen.
Vi närmar oss slutet av en intensiv period. Avtalsrörelsen 2025 har varit en av de mest omfattande på länge och påverkar omkring 3,4 miljoner anställda. För vår bransch har årets avtalsrörelse dessutom varit ovanligt långdragen. Nu är de flesta avtal äntligen på plats, och förhoppningsvis kan vi snart fokusera på nästa steg.
Men det är något jag inte kan släppa.
Det jag har hört och upplevt under årets förhandlingar har fått mig att reagera. Från vissa håll är tongångarna hårdare än tidigare. Polariseringen är mer påtaglig och i vissa rum har samtalet inte handlat om att förstå varandras utgångsläge, utan om att markera ”Detta ska vi ha”. Det har saknats en vilja att lyssna och visa respekt. Det är en förändring som oroar mig, för så här har det inte alltid varit.
Ett ansvar vi delar
Vi måste komma ihåg vad en avtalsrörelse egentligen är. Det är inte ett nollsummespel. Det är ett ansvar vi delar, för både vår samtid och framtid. Förhandlingsbordet är en plats där vi inte bara formar villkor, utan också bygger relationer som blir starkare när vi visar respekt även om vi tycker olika. Det handlar om ett givande och tagande som utgår ifrån att vi gör det tillsammans för vi vill, har olika roller och behöver varandra. Med andra ord, ingen är mer värd än den andra, för vi klara oss inte utan varandra.
Den svenska modellen bygger på just detta. Sedan 1938 har vi haft ett system där arbetsmarknadens parter tar ansvar tillsammans och staten står utanför. Det är ett samarbete och samtal som utgår ifrån våra olika perspektiv men med samma mål, välmående medarbetare som känner att de kan, vill och vågar. Att de har mandat, kunskap och rimliga förutsättningar att göra ett bra jobb. Att de utifrån detta kan leverera så att företagen kan fortsätta växa. Det är en win-win för alla som historiskt sett givit oss stabilitet, konkurrenskraft och trygghet. Vi ska komma ihåg att den inte är självklar, för den är unik och skör. I internationella sammanhang är det få som förstår eller fattar värdet.
Värna den svenska modellen
Därför måste vi värna om den svenska modellen, inte bara i teorin utan också i praktiken. Det handlar om tonen vi har mot varandra, i möten, i media och i rummen där besluten tas. Det är lätt att glömma hur mycket den där tonen faktiskt betyder. Blickarna är redan riktade mot de som kliver ut från förhandlingarna, våra medlemmar noterar det som sipprar ut från förhandlingsrummen. De ser också den ökade polariseringen därför vill jag påminna om vårt uppdrag.
Det gemensamma uppdraget, att tillsammans utveckla och stärka byggsektorn i hela Sverige. Det handlar om att skapa arbetsvillkor som håller, om att bygga förtroende och om att möta framtidens krav som till exempel de nya byggreglerna. Det kräver samtal, samarbete och ambition men framför allt kräver det respekt och ansvar. För om vi inte lyckas hålla god ton i våra egna rum, hur ska vi då kunna bygga något hållbart tillsammans?
Vi möts i nästa förhandling
Vi är inte felfria men vi har ett val och vi behöver ställa oss frågan: Vad hände i det här rummet? Tar vi vårt ansvar på allvar? Tar vi framtiden i beaktning? För vi vill vidare. När avtalsrörelsen är över är det dags att fortsätta arbetet, vi ska göra branschen bättre än igår. Det räcker inte att peka på andra, vi måste själva bidra till förändringen vi vill se.
Vi kommer att mötas igen, i nästa förhandling, i nästa samverkansprojekt och det vi gör idag formar grunden vi står på då.
Svenska modellen är en fin men skör modell som måste värnas om för vi vill ha den även i framtiden, den står i kontrast till diktaturer och populism.
/Jeanet Corvinius,
ordförande, Byggcheferna
