”Det handlar om osynliga krafter”

På Södermalm i Stockholm, under Skanstullsbron, ligger ett glashus där prydnadsgräs vajar i vinden på en flådig takterrass. Här, på White Arkitekters kontor, jobbar en unik person. I det öppna kontorslandskapet, bland rader av arkitekter, sitter nämligen Sveriges enda socialantropolog med fast anställning inom byggbranschen. Åtminstone om man ska tro antropologen själv: Viktoria Walldin. – Jag skulle för ett annat företag göra en undersökning om interdisciplinära arbetsplatser och läste att White var en sådan plats. Jag hörde av mig och frågade om jag fick titta på hur de jobbade. Det blev ingen undersökning, men i stället fick jag uppdrag för White och för ungefär ett och ett halvt år sedan anställdes jag, säger hon. En socialantropolog undersöker människan som kultur- och samhällsvarelse. Hur hamnar en sådan inom byggbranschen? Ett svar finns några år bakåt i tiden då ett krig utkämpades i utkanterna av Stockholm. Åtminstone beskrevs det så i media. Striden började när brev damp ned i hallen hos boende i Husby. Breven informerade om att Svenska Bostäder planerade en upprustning av området. Satsningen, som kallades för Järvalyftet, skulle bland annat leda till hyreshöjningar. De boende slog bakut. Så pass mycket att Svenska Bostäder startade Järvadialogen, en mötesplats för boende, företagare och ansvariga planerare. – Fast jag tror att de styrande visste från början att det krävdes en dialog med de boende. Det fanns ju lyckade exempel på det innan, till exempel Gårdsten. Men man hade inte hajat hur det skulle gå till, säger Viktoria Walldin, socialantropolog på White Arkitekter. I sin yrkesroll involverades Viktoria Walldin i en del av Järvadialogen. I dag har hon, med sin anställning på White, gått vidare till andra projekt och förklarar att delar av dialogen varit tveksamma. – En massdialog leder lätt till ett romantiserande prat om att folket är experter och så får tusentals boende i enkäter förklara att de önskar en fotbollsplan. Det kan bli ett drag av folkfest där byggbranschens gubbar kan klappa varandra på axlarna för att de tror att de gör något, säger hon. Järvadialogen har ändå beskrivits som ett exempel på hur stadsplanerare alltmer fått upp ögonen för hur viktigt det är att engagera de boende när gamla områden ska rustas upp. Och det är här som en antropolog kan komma väl till pass, anser Viktoria Walldin. – Jag tar mig till det aktuella området, hänger på plats och småpratar med folk om vad de gör eller inte gör och vad de vill förändra. Jag försöker få tag på folk som inte annars kommer till tals. Sedan låter jag dessa gå en promenad i området med planerarna. Efter det följer djupintervjuer, kanske hemma hos boende, och ytterligare undersökningar. Det kan ta tid, minst tre månader, men det är värt det, säger Viktoria Walldin. Men räcker det inte med samråden som anordnas i samband med byggprojekt? – Samråd kan absolut vara bra. Men ofta kan det komma tre pensionärer och tycka till. Det räcker inte. Dessutom finns det ju proffstyckare som åker runt till olika samråd. Det blir inte så representativt om det samtidigt är så att de berörda inte dyker upp. Hur många ensamstående mammor brukar det, till exempel, dyka upp på samråden? Viktoria Walldin anser att jobbet är väldigt givande. – Det är så otroligt kul på många sätt. Inte minst är det roligt att tvinga planerarna till de miljöer som de ska omforma. Ofta är det platser som de aldrig annars skulle få se på riktigt, säger hon. Viktoria Walldin blev tidigt intresserad av socialantropologi. – Fast sedan fick jag panik och tänkte att en utbildning i antropologi inte leder till något jobb, så då läste jag till marknadsekonom. Efter utbildningen jobbade hon i fyra år i New York för Time Warner och deras Health Magazine, på marknadsavdelningen. Karriären i USA kändes till slut ytlig och Viktoria Walldin sökte sig tillbaka, till Sverige och socialantropologin. Vad lockar med antropologin? – En del av intresset började nog med att jag läste en bok om människor som upplevt vidriga saker, som krig, men som börjar om på nytt och bygger upp nya livsmiljöer. Det handlar om osynliga, sociala krafter, säger hon. Viktoria Walldin växte själv upp i ett miljonprogramsområde: på Malmvägen i Sollentuna, norr om Stockholm. Ett område med mestadels stora byggnader utan några variationer. Ett av områdets hus beskrivs på Sollentunahems hemsida som ”ett spännande bostadskvarter med många möjligheter”. – Ja, det kanske är ett område med tusentals möjligheter att bli bättre. Som barn var det toppen att växa upp där, inte minst för att det fanns så många andra barn att leka med. Som vuxen och förälder blir läget ett annat. Det är allmänt känt att området inte är bra. Här i Sverige är det så jäkla homogent. Antingen är det fint eller så är det slitna miljonprogram. Det gäller för oss att skapa ett tredje alternativ, en blandad stad, säger hon. Du har tidigare pratat om social hållbarhet i stadsdelar. Vad menar du med det? – I Sverige är vi väldigt bra på att planera för padd- och grodgångar, men inte för bra människomiljöer. Ta Hammarby Sjöstad i Stockholm där man tänkte att det skulle bli ett område för pensionärer från närområdena som ville trappa ned. Sedan flyttade en massa 70-talister med småbarn in och undrade var alla dagis och skolor fanns. Det fanns ingen kunskap och planering innan. Kan man prata om social hållbarhet för platser där människor lever? Människor kommer och går liksom deras behov och tankar om hur det bör bara. – Det är bra att du säger det. Jag jobbar med förändringsprocesser. Saker kan gälla nu men inte då. Fast det kan ändå vara bra att kunna checka av i efterhand. Tog vi hänsyn till det eller det och om inte, varför gjorde vi inte det? Vad är de vanligaste kommentarerna från de boende? – Det kan vara att man inte bryr sig om ifall det blir en uppfräschad loftgång. De vill att jag ska hjälpa till med deras son som har spårat ur. Och var börjar man? Med jobben, skolorna eller husen? – Allt ska göras parallellt. Det sociala ansvaret ska tas samtidigt som husen rustas upp, säger hon och tilllägger: – Allt är politik. I dag bollas ansvaret för en massa saker fram och tillbaka. Det måste skapas ett tryck på politiker, entreprenörer, byggherrar och förvaltare. Ta ett område som Botkyrka där många byggherrar inte vill bygga för att det inte är lönsamt. Då tycker jag att man ska kunna säga: ”Ni får gärna bygga i Norra Djurgårdsstaden, om ni bygger i Botkyrka också.”.