I Almedalen pratade Fredrik Reinfeldt bostadspolitik med fokus på städers tillväxt.
Ämnet urbanisering tog han även upp i ”Sommar” i radio.
Efter det har han gett ut boken Halvvägs (Albert Bonniers Förlag), där han bland annat berättar om kompromisser i politikens värld.
– Jag är intresserad av samhällsbyggnadsbranschen för att den möter så många olika samtidstrender, säger den före detta statsministern i en intervju med Byggvärlden.
I somras dök Fredrik Reinfeldt, lite överraskande, upp i Visby och pratade bostadspolitik. Han tog bland annat upp svenskarnas vilja att överklaga, vilket bromsar planerade byggprojekt.
Året innan stod också bostads- och infrastrukturfrågorna i centrum för Fredrik Reinfeldt, då partiledare och statsminister, i Almedalen. Det var valår och Alliansen presenterade Sverigebygget.
Ditt seminarium i Visby i somras handlade om att bostadsproduktionen inte fungerar bra, särskilt inte i storstäderna. Överklaganden och regelsystem bromsar möjlighet till förtätning och tillväxt. Kan du utveckla detta?
– Motståndet mot städernas tillväxt i kombination med tvetydigheten kring de regelsystem som finns skapar tillsammans en massa hinder och fördröjningar för bostadsbyggande. Det blir då svårare att bygga där det verkligen behövs. Det finns folkopinioner i kranskommuner som är kritiska mot att bygga, förtäta, bygga högre eller att ens bygga över huvud taget. Om man skulle ta hänsyn till allas önskemål att ”bygg inte där jag bor” då bygger vi ingenstans. De krafter som önskar stoppa, hindra och fördröja byggandet har mycket i stöd i regelverket. Men om vi säger att allt ska stoppas, då hämmar vi utvecklingen av Sveriges ekonomi.
– Om vi ser till urbaniseringen och marknadstrycket mot de större städerna – och också tar in det faktum att en stad som Stockholm generellt sett är ganska gles – så är min utgångspunkt att städer kan och bör växa mer och att regelsystemen måste anpassas. Om de inte gör det kommer vi inte kunna möta efterfrågan. Sverigebygget var en del av svaret på detta, med förslag på fortsatta omregleringar och förändringar.
Har du förslag på någon lösning hur vi kan öka bostadsbyggandet?
– Ett problem är att det kommunala bostadsmonopolet lägger makten hos kommunerna. Men människor vill bo i ett välfungerande samhälle, bostäder måste exempelvis hänga ihop med landstingets kollektivtrafik. Ska städer växa behöver man förhandlare som jämkar ihop olika intressen. Om kommunerna exempelvis får fler statliga löften om resurser till infrastruktur kan de matcha det med fler detaljplaner och möjliggöra bostadsbyggande.
– Något som jag inte tror på är subventioner. Det tror jag är en återvändsgränd. Vår erfarenhet under efterkrigstiden har varit att subventioner skapar ryckighet, vi skapar anpassningsrörelser till subventioner kortvarigt men lägger inte grunden för långsiktigt bra investeringsflöden.
– Men någon enkel lösning för en fungerande bostadsmarknad finns inte. Samtidigt som det är viktigt att underlätta för bostadsbyggandet gäller det att vara aktsam hur man omreglerar och förändrar spelreglerna. Om man gör fel kan det utlösa väldigt negativa reaktioner. Vrider vi rätt kring regelsystem kan vi få ökat bostadsbyggande, men vi har också lärt oss, bland annat från 90-talet, att om vi skruvar fel skapar vi bubblor. Inom fastighetssektorn ligger de värsta farorna för att skapa allvarliga problem i finanssektorn. De flesta människors tillgångar är deras egen bostad. Sker stora tillgångsfall utlöser det problem i ekonomin.
Du pratade om urbaniseringen i Kina i ditt sommarprat. Är urbanisering ett problem?
– Vi står inför en enorm urbanisering. Stora delen av vår värld förändras och stora delar av befolkningarna kommer att bli stadsbor. Kina och Indien är tydliga exempel, men också i Tyskland, Storbritannien och Sverige sker en stark urbanisering. Samtidigt har vi fortfarande omfattande slumområden i världen som vittnar om problem med vissa städer. Det är viktigt att veta hur man bygger hållbara städer där människor kan bo. Då har jag tänkt så här, vi måste möta denna fråga med diskussioner om hur städer ska kunna växa, vi måste möjliggöra byggnation och måste ha regler som stödjer det. Annars får allvarliga brister.
Är bostadspolitik en underskattad politisk fråga?
– Nej, den är inte underskattad. Däremot har den över generationer varit väldigt förknippad med ideologiska förtecken. Ena sidan förespråkar att bostadsbyggande bara kan komma till följd av en strikt planhushållning, och när det gäller bostäder ska det råda socialism, kösystem och planeringsekonomi. Å andra sidan finns det de som förordar en ren marknadslösning med fri hyressättning. Det är dessa alternativ vi ofta ställs inför. Det har gjort att debatten blivit alltför konfrontatorisk. Jag tror att svaren är lite mer komplicerade. Jag tycker att bostadspolitiken är en viktig fråga eftersom många av de investeringar som skapar möjligheter att möta en växande befolkning ligger i att bostadsproduktionen fungerar.
Vad tycker du om byggbranschen?
– Jag är intresserad av samhällsbyggnadsfrågor och tycker att byggbranschen är spännande för att den möter så många olika samtidstrender som migration, urbanisering, hållbarhet, miljöfrågor och materialutveckling.
Med facit i handen, nu när du vet hur det ser ut på bostadsmarknaden, skulle du ha gjort något annorlunda? Någon fråga du borde drivit hårdare?
– Det är lätt att efterhandskonstruera. I varje givet läge har jag försökt lyssna in kritik och de frågor som varit aktuella. Men man måste förstå läget där och då. Jag skriver i min bok att huvudprio för Moderaterna i valet 2006 inte var att avskaffa fastighetsskatten. För oss var det viktigare att införa jobbskapande inkomstlättnader. Fastighetsskatten var en profilfråga för Kistdemoraterna och därför fick vi hitta en kompromiss. Det är så politik fungerar. Politik blir inte perfekt. Det blir inte vad ett parti vill, det blir inte exakt vad man tänkt sig när man föreslår något, utredningar leder till att förslag förändras och så vidare. Detta har jag ödmjukt lärt mig.
Efter förlusten i valet 2014 valde Fredrik Reinfeldt att kliva av som partiledare för Moderaterna och lämna politiken.
Hur kändes det att vakna upp dagen efter att du avgått som statsminister? Vad tänkte du?
– Jag hade förberett mig mentalt på att det kunde bli så här. Vi låg efter i valet och jag hade börjat förbereda mig på att det kanske inte skulle gå som jag önskade. Jag hade bestämt mig för att avgå om vi förlorade.
Du har nyligen släppt boken Halvvägs. Du måste ha haft tusentals historier att berätta från ditt politiska liv. Var det svårt att sålla? Avslöjar du några skandaler eller släpper du några bomber i boken?
– Researcharbetet har varit en resa i min egen gärning. Jag har tvingats fråga mig vad som är mest relevant att berätta? Jag har velat gå djupare i bakomliggande grundhistorier och beskriva den internationella storpolitiken eftersom det är få som får se något av den. Däremot har jag inte sökt skandaler, jag är inte sådan som människa. Jag vill inte släppa bomber och göra mig bred på andras bekostnad eller berätta andra människors historier. Jag har inte velat skapa den känslan. Jag är glad och tacksam för den tid jag fick. Utgångspunkten var att jag ville skriva en bred beskrivning som når fram till folk, där de får kika över min axel hur mitt liv sett ut.
Är du färdig med politiken eller finns det planer på en politisk comeback?
– Jag känner mig färdig med svensk inrikespolitik. Däremot fortsätter jag gärna min samhällsgärning med olika politiska frågor och försöker se vad jag kan hitta för nya plattformar för det. Jag önskar inte kommentera politiska sakfrågor för jag vill inte ställa mig i vägen för mina efterträdare. Jag har haft min tid och mitt utrymme och hade mina möjligheter att påverka. Med titeln Halvvägs säger jag att det som varit var då, nu ska det vara något annat. Jag är inte en sådan som blickar bakåt.
