Vilket utrymme får egentligen folkhälsan i politiken så här i valtider?. Om detta skriver Jonas Colting i sin senaste krönika i Byggvärlden.
Valrörelsen har präglat den svenska nyhetsrapporteringen under sensommaren. Under de senaste veckorna har partiledare, riksdagskandidater och andra folkvalda debatterat flitigt och drivit sina respektive hjärtefrågor. Sjukvården, skolan, kriminaliteten, energin, klimatet, ekonomin och integrationen har avlöst varandra i tv-soffor och valstugor. Kort sagt – allt det som tillsammans brukar beskrivas som välfärden.
Och visst är det viktigt. Den svenska välfärden behöver både utvecklas och försvaras. Men mitt i alla dessa diskussioner finns en fråga som fortfarande får förvånansvärt lite utrymme. Folkhälsan.
Det är märkligt. För folkhälsan är egentligen den röda tråden genom nästan alla de frågor som dominerar valrörelsen. Den påverkar sjukvårdens belastning, arbetsmarknaden, skolans resultat, produktiviteten och de offentliga finanserna. Trots det talar vi betydligt mer om hur vi ska behandla ohälsa än om hur vi ska förebygga den.
Vi vet idag betydligt mer än vi gjorde för bara några år sedan. Stressrelaterad psykisk ohälsa är en av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning. Livsstilsrelaterade sjukdomar belastar både sjukvården och samhällsekonomin i en omfattning som är svår att överblicka. Samtidigt visar forskningen gång på gång att fysisk aktivitet, god sömn, återhämtning och social gemenskap är några av de mest effektiva investeringarna vi kan göra – både för individen och för samhället.
Ändå hamnar folkhälsan långt ned på den politiska dagordningen. Det borde vara tvärtom. För varje krona som investeras i förebyggande hälsa har potential att spara många gånger mer längre fram. Inte bara i minskade vårdkostnader utan också i ökad livskvalitet, högre produktivitet och färre sjukskrivningar.
Bygg- och samhällsbyggnadsbranschen känner redan av konsekvenserna. Kompetens är en bristvara, projekten blir allt mer komplexa och kraven på ledarskapet ökar. Ett hållbart samhällsbyggande handlar därför inte bara om klimat, materialval och energieffektiva byggnader. Det handlar också om hållbara människor.
Som projektledare för Hållbara Chefer möter jag ledare som varje dag försöker skapa goda arbetsplatser samtidigt som de själva pressas av höga krav och ständiga förändringar. De vet att människorna är verksamhetens viktigaste resurs. Men alltför ofta behandlas hälsa fortfarande som en trivselfråga istället för en strategisk ledningsfråga.
Så vilket parti tänker ta täten i en verklig folkhälsoreform? Vilka vill på allvar flytta resurser från att behandla sjukdom till att också förebygga ohälsa? Vilka vill skapa bättre förutsättningar för arbetsgivare att investera i hälsa och hållbara arbetsplatser? Och vilka vågar tala om fysisk aktivitet och återhämtning med samma självklarhet som man talar om vårdköer?
Dessa är frågor värda att ställa. Men här finns också en annan sanning. När vallokalerna stänger är den politiska processen över för den här gången. Då har vi gjort vårt demokratiska val. Redan morgonen därpå väntar däremot ett annat val – ett som ingen regering kan göra åt oss.
Valet att röra på oss eller att sitta still. Att prioritera sömn framför ännu en timme framför skärmen. Att ta hand om vår hälsa innan kroppen säger ifrån. Och för oss som leder andra – valet att skapa arbetsplatser där människor håller, utvecklas och orkar ett helt arbetsliv.
Politiken kan skapa bättre förutsättningar. Arbetsgivaren kan skapa en kultur där hälsa prioriteras. Men i slutändan gör vi alla våra egna hälsoval, varje dag.
Det är kanske det viktigaste valet av dem alla.
/Jonas Colting, projektledare, Hållbara Chefer för Byggcheferna
