Det börjar röra på sig, men återhämtningen är seg och verkligheten är fortfarande tuff. För oss chefer innebär det ytterligare ansvar. Vår roll handlar nu om att prioritera, hålla igång flödet och, kanske viktigast, se människorna bakom rollerna. Vi behöver hålla ihop helheten medan vinden fortfarande blåser snett emot oss.
Rådande lågkonjunktur är en seg och långvarig historia. Det är ingen nyhet. Men det är en nedgång som kommer att gå till historien som en av de kraftigaste vår bransch upplevt på decennier. Tiotusentals jobb har försvunnit, oräkneliga företag har gått i konkurs, stora som små.
Samtidigt börjar något ändå röra på sig. Inflationen sjunker. Räntan är lägre än tidigare. Bygginvesteringar förväntas öka igen, om än först 2026. Vi hör det i nyheterna, läser det i rapporterna. Men när jag står i en byggbod, sitter vid ett konferensbord med för starkt kaffe eller ringer en medlem, är det inte prognoserna jag hör. Det är verkligheten. Den är fortfarande tuff, och frågan hänger i luften: blir det värre innan det blir bättre?
Återhämtningen är väntad, men den är också seg. För oss chefer innebär det ytterligare ansvar. Högre krav. Mer operativ närvaro. Samtidigt har vi mindre resurser, färre verktyg, tunnare marginaler. Vår roll handlar nu om att prioritera, hålla igång flödet och, kanske viktigast, se människorna bakom rollerna. Vi behöver hålla ihop helheten medan vinden fortfarande blåser snett emot oss.
En önskan om bredare stöd
I Byggchefernas senaste konjunkturrapport säger sex av tio chefer att regeringen borde ha gjort mer för att lindra krisen. Endast åtta procent tycker att tillräckliga åtgärder har vidtagits. Det är inte bara siffror – det är en bild av hur det känns ute i verkligheten.
När det tillfälliga rot-avdraget nu upphör i december kommer det att spä på oron, särskilt bland småföretagen där konkurserna varit som flest. Samtidigt vet vi att rot gjort skillnad; konkurserna minskade under sommaren.
Regeringens satsningar på infrastruktur och försvar är viktiga och välkomna. Men de är smala, och hade kunnat ge större effekt och mer för pengarna om de också sträckt sig tydligare mot bostadssidan. De stora och komplexa projekten hjälper sällan den breda del av branschen som just nu tvingas varsla, medan bostadsbyggandet bromsat in kraftigt.
Att lägga nästan alla ägg i en korg, samtidigt som vi har akut bostadsbrist i delar av landet, är enligt min mening feltänkt. Tänk om lättnaderna i byggkraven i större utsträckning använts för att stimulera till exempel studentbostäder och enklare hyresrätter. Då hade vi kunnat stärka bostadsbyggandet där krisen slagit hårdast, aktiverat fler företag och fått snabbare effekt.
Samtidigt finns något hoppfullt i siffrorna. I vår undersökning från 2023 uppgav 48 procent av cheferna att de var rädda för kommande uppsägningar. I maj 2025 var den siffran nere på 33 procent. Det visar att något har börjat lätta, även om många fortfarande står mitt i varslen.
Så vad betyder allt detta för oss som leder?
Oron finns kvar. Arbetsbördan också. Ledarnas chefsenkäter visar att det som toppar önskelistan just nu är ”tid för reflektion”. För mig är det ett kvitto på att belastningen är för hög, och att det fortfarande saknas organisatoriska förutsättningar för hållbart ledarskap. När du som chef aldrig hinner tänka efter, blir du mer reaktiv och kortsiktig och det drabbar både dig, ditt team och projekten.
Flera av er jag pratat med beskriver hur ni står mitt i varselprocesser. Det är tidskrävande, känslomässigt tungt och ofta ensamt. Ni släpper ”duktiga kollegor” som ni helst hade velat behålla. Just därför vill jag uppmana dig att orka ta det där extra steget: tipsa branschkollegor, lyft dina medarbetare i nätverk, skriv rekommendationer. Vi behöver göra allt vi kan för att så många som möjligt ska vilja och kunna vara kvar i vår bransch.
Jag märker också att jargongen hårdnat. På ytan ”rullar det på”, men det är först i de nära samtalen som ni berättar hur situationen egentligen ser ut: om sömnlösa nätter, rädslan att göra fel när marginalerna är borta, känslan av ensamhet i svåra beslut.
Min vädjan till dig som läser detta är: våga dela med dig. Du är långt ifrån ensam. Och du som har en chefskollega nära dig ställ följdfrågan. Fråga en gång till hur hen verkligen mår.
Det är de små stegen som bär oss vidare. Och det är vi som ska se till att våra team orkar hela vägen dit. Så, mitt i konjunktursvackor, prognoser och pressade kalkyler, ta hand om dig själv och de runt dig. Där börjar allt hållbart ledarskap.
/Jeanet Corvinius,
ordförande Byggcheferna
