Göta hovrätt har nyligen kommit fram till att ABT 06 var tillämplig på ett entreprenadavtal, trots att avtalet saknade hänvisning till standardavtalet. Omständigheterna i fallet var visserligen lite speciella, men detta var ändå lite av en nyhet inom svensk entreprenadrätt.
I svensk rätt finns det inte någon entreprenadlagstiftning, men däremot är standardavtalen i byggbranschen välkända och välanvända. En grundläggande princip är emellertid att standardavtalen inte gäller om inte parterna uttryckligen kommit överens om det. Göta hovrätt har dock i färskt avgörande kommit fram till att ABT 06 var tillämplig på ett entreprenadavtal, trots att avtalet saknade hänvisning till standardavtalet.
Omständigheterna i fallet var visserligen lite speciella, men detta var ändå lite av en nyhet inom svensk entreprenadrätt. Tillsammans med ett äldre hovrättsavgörande och en dom från Högsta domstolen för några år sedan ger detta rättsfall anledning att fundera på hur långt det går att tänja på principen om att standardavtalens tillämplighet förutsätter en uttrycklig hänvisning i avtalet.
Är ABT 06 handelsbruk?
Utan sådan hänvisning anses standardavtal generellt vara tillämpliga på avtal om detta har varit parternas gemensamma avsikt med avtalet eller om det annars följer av s.k. partsbruk eller handelsbruk. Det var det sistnämnda som HD prövade år 2022 och då slog fast att standardavtalet NSAB i sin helhet ska anses utgöra handelsbruk i speditions- och logistikbranschen. Handelsbruk är kort och gott oskrivna regler, dvs. en sedvänja som är så allmänt accepterat inom branschen att det följs som om det vore lag.
Rättsfallet från HD gav såklart upphov till en diskussion om även AB 04 och ABT 06 utgör handelsbruk. Även om likheterna med NSAB är många tror jag för egen del att skillnaderna är för stora.
Speciella omständigheter
I rättsfallet från Göta hovrätt – som för övrigt involverade såväl välkända Youtubeprofiler som en skiljaktig domare – ansåg domstolen att det hade varit parternas gemensamma avsikt att ABT 06 skulle tillämpas. Omständigheterna var som sagt något speciella, för parterna hade ingått parallella entreprenadavtal för arbeten på samma fastighet och ABT 06 utgjorde uttryckligt avtalsinnehåll för det ena avtalet (som var skriftligt).
Hovrättens slutsats i målet var att parterna gemensamt hade avsett att ABT 06 skulle gälla för alla arbeten, med hänsyn till att avtalen träffats mellan samma parter nära i tid och att arbetena utförts på samma fastighet parallellt. Möjligen hade justitieråden i HD kanske tyckt att hovrätten tänjt för mycket på gränserna, men domen överklagades aldrig.
Sätt på pränt vad som gäller
I det äldre rättsfallet (från 80-talet) prövade en annan hovrätt om en föregångare till AB 04 utgjorde partsbruk mellan Skanska och en underentreprenör och om en s.k. skiljeklausul i standardavtalet därför var tillämplig. Skanska hade anlitat bolaget för ett stort antal entreprenader och vid alla andra tillfällen hade man uttryckligen hänvisat till standardavtalet i avtalshandlingar. För den aktuella entreprenaden upprättades inte något skriftligt avtal, men hovrätten godtog Skanskas uppgift om att avsikten även denna gång hade varit att ingå ett avtal med skiljeklausul.
Utifrån de två nyare rättsfallen ligger det nära tillhands att partsbruk kan föreligga även när tidigare affärer varit av mer begränsad omfattning, och för standardavtalen i sin helhet. Alldeles oavsett detta är det alltid en god idé att sätta på pränt vad som faktiskt är avsikten med ett avtal och vad parterna är överens om ska gälla, och inte gälla.
/Johan Lundgren,
partner, advokat, Delphi
