Så gott som alltid när utländska aktörer kastar sig in i budgivningen på svenska infrastrukturprojekt vinner man med anbud som är så utmanande låga att redan här borde varningsklockorna ringa, skriver Lennart Weiss i sin krönika.
När den här texten skrivs har precis nyheten kommit om att Trafikverket häver kontraktet med det italiensk – turkiska – norska konsortiet (AGN Haga) som 2017 fick uppdraget att bygga Västlänkens tågtunnel. Uppdraget innehåller bland annat bygget av den tekniskt komplicerade stationen Haga som ska byggas i den välkänt utmanande göteborgsleran.
Just nu är projektet försenat med fyra år vilket innebär öppning 2030 i stället för 2026. Som om inte det vore illa nog är projektpengen på 2,3 miljarder redan förbrukad och ovanpå detta har konsortiet haft problem med arbetsmiljön i form av skred och sprängolyckor. Det är lätt att leva sig in i projektledaren Bo Larssons huvudvärk när han uttalar sig i Dagens Nyheter (24/1).
Varningsklockorna borde ringa
Det hela borde dock inte kommit som någon total överraskning. Tvärtom är det hela närmast en blåkopia av haveriet med bygget av tunnlarna under Lovön (Förbifart Stockholm) som 2019 ledde till att Trafikverket hävde avtalet med den italienska entreprenören, något som lett till en juridiskt tillspetsad tvist som ska avgöras i italiensk domstol. Men likheten stannar inte vid förseningar, merkostnader och arbetsmiljöproblem. Så gott som alltid när utländska aktörer kastar sig in i budgivningen på svenska infrastrukturprojekt vinner man med anbud som är så utmanande låga att redan här borde varningsklockorna ringa.
Både på Lovön och Västlänken har de vinnande anbuden legat 25 – 40 procent under de svenska bolagens anbud. Rimligt? Som om det var i går minns jag hur Veidekkes projektledare med en matt suck konstaterade att ”för den pengen kan jag inte ens köpa in det material som krävs.” Med facit i hand kan vi konstatera att det är stor skillnad på låga anbudspriser och slutliga projektkostnader.
Men tyvärr är skadan större än så. För byggbranschen som sådan har den orimliga underpriskonkurrensen fått till följd att de stora svenska entreprenadbolagen tvingats till anpassning för att själva kunna överleva. Det har lett till att egenanställd arbetskraft i stor utsträckning ersatts av utländska underentreprenörer, det vill säga bolag som erbjuder armar och ben till helt andra kostnader. I dag stängs yrkesinriktade utbildningar över hela landet. Med tanke på att tusentals elektriker, installatörer, murare och rörmokare snart går i pension är det lätt att inse att dagens kompetensbrist kommer att förvärras.
Ord måste följas av handling
Efter Byggmarknadskommissionens rapport från januari 2022 är det i dag få som ifrågasätter att vi har ett omfattande problem med fusk (läs, kriminalitet) med löner, inkomstskatter och sociala avgifter hos öst- och sydeuropeiska entreprenörer. Från politiskt håll inser allt fler att låga kontraktspriser har en kostnad i form av havererade projekt, tiotals miljarder i förlorade skatteintäkter och en gradvis utarmning av kompetens inom samhällsbyggnadssektorn.
Men nu behöver ord följas av handling. Vi behöver snarast få en lagstiftning som i praxis gör det möjligt att förkasta orimligt låga anbud. För att säkerställa konkurrens på lika villkor bör Skatteverket få i uppdrag att efter finsk modell införa ett obligatoriskt skattekort för utstationerad arbetskraft. Via lagkrav och ägardirektiv bör offentliga beställare åläggas krav på att implementera effektiva kontrollsystem tillsammans med upphandlingsregler som gör det möjligt att filtrera bort företag som har fusk med löner, skatter och sociala villkor som affärsidé. Hörde jag att regeringen har kriminaliteten högt på agendan?
/Lennart Weiss,
kommersiell direktör på Veidekke
